Alla har rätt att ha sin smak vad gäller böcker och språk etc. Och det är givetvis omöjligt att göra alla nöjda på en gång eftersom åsikterna går isär så mycket.
Men jag har ibland funderat över varför fantasyn tycks hålla sig till en viss berättarteknik. Om språket är väldigt "annorlunda" så kan boken rentav ramla utanför genredefintionen. Tänkte på detta när jag kommenterade Linns bok i en annan tråd här. Det är en mycket rak berättarteknik i fantasy. Man kan jämföra med t ex Toni Morrison som älskar att göra mystiska antydningar vilka upprepas och förtydligas undan för undan. Skulle en fantasyförfattare försöka skriva på det viset skulle folk hojta "jamen vad är det här för nåt?" Tror jag!
Patricia McKillip har en lite speciell berättarstil med oerhört måleriska beskrivningar av allting. Mycket vackert tycker många. Ändå har hon inte riktigt gått hem här i Sverige eftersom hon uppfattas som seg och "knepig". Även jag är lite tveksam eftersom jag tappar närheten till personerna bland alla tjusiga metaforer. Men men, smaken är som sagt olika ...
Dåligt språk - ja, det är dåligt när författaren själv inte kan uttrycka sig utan att låta som en gammal kåkfarare. Om en gammal kåkfarare i själva berättelsen pratar så, är det OK, men inte om författaren gör det. Fast det var visst en kille nyligen som hyllades väldigt mycket av alla kritiker för att han skrivit en roman på värsta rinkebysvenska. Han var väl konsekvent i alla fall.