Fortsättning

Här kommer fortsättningen. Inte allt, såklart. Får se om jag skickar det nån annan gång.
.............................

Hon gick förundrad genom de stenbelagda gatorna i staden. Husen var till största delen gjorda av sten, men det fanns även en del små trästugor, med små trädgårdar och fruktträd framför, inklämda mellan de stora kalkvita husen.
Där fanns allt möjligt att titta på. En massa stånd där människor köpte allt från ost och vin till vassa knivar och smycken, värdshus där folk satt och småpratade lugnt om dagens händelser, barn som sprang runt på gatorna och lekte, krogar och småbutiker. Kedra gick en stund genom gatorna och bara tittade på allt, allt var så nytt och spännande. Vad använde man det där konstiga verktyget till? Hur lät den vackra flöjten i skyltfönstret? Den där filuren är ju redan full! Mitt på dagen! Undrar om den stilige herrn kommer att vinna damens hjärta.
Kedra var tvungen att hoppa åt sidan för en man som kom stormande ut ur en butik med ögon som lyste av ilska och ansiktet rött av vrede. Hon motstod frestelsen att gå in i butiken för att se vad som hade gjort honom så arg. Hon fick inte komma för sent till skeppet. Det slog henne att hon inte visste var hamnen låg och hon blev med ens väldigt nervös. Tänk om hon gick vilse i staden och aldrig hittade varken fram eller tillbaka. Lugn, intalade hon sig själv. Det löser sig. Jag kan ju alltid börja leva som ficktjuv, tänkte hon med slog genast undan tanken. Det kanske var ett spännande och riskfyllt yrke men nu skulle hon ju till riddarskolan. Hon började se sig om efter någon att fråga. När hon kom till en dyster återvändsgränd började hon tappa modet och vände trött tillbaka. Hon svängde in på en smal gata, kantad av blomlådor. Det hade varit riktigt trevligt om det inte hade varit för den unkna lukten och att blommorna dessutom var vissna och torra. Hur hade hon hamnat här? Förut hade det verkat som om hon gick mot stadens hjärta, men det här såg ut som slumkvarter mer än något annat. Hon fick syn på en ljusare gata och hoppade till när hon stötte ihop med en pojke som såg ut att vara ungefär i hennes egen ålder.
?Hej?, sade hon när hon hade hämtat sig från chocken och lyckades till och med pressa fram ett leende. ?Åt vilken håll ligger hamnen??
?Ditåt?, svarade pojken och pekade bort mot en smal gata. Hon tittade i riktningen han pekade ut. Gatan svängde av åt vänster så det var omöjligt att se slutet på den. ?Har du något att äta??
Kedra hajade till över frågan och tittade på pojken igen. Nu lade hon märke till att han var förfärligt lortig. Kläderna var trasiga och smutsiga, det svarta håret stripigt, de bara fötterna var nästan svarta av smuts, han hade ett otäckt blåmärke på ena kinden och han var fruktansvärt smal. Trots det utstrålade han en viss elegans och auktoritet. Anletsdragen var jämna. Ögonbrynen satt på ett sätt som fick honom att ständigt se lite bekymrad ut. Han hade varit riktigt vacker om han inte hade varit så fruktansvärt utsvulten. Men det var hans ögon som mest fångade Kedras intresse. Dom var aningen sneda, lite som alvernas, men det undrligaste var att det högra var klarblått och det vänstra gräsgrönt. Precis som bonden med vagnen hade sagt.
?Har du någon mat?? frågade han igen. ?Jag är förfärligt hungrig.? Hans röst var stadig och lugn, den lät inte alls som om den tillhörde en desperat hungrande pojke.
?Visst. Vad heter du?? frågade Kedra medan hon plockade fram ett par av de smörgåsar som Coranon hade skickat med henne.
?Kalla mig Rob?, svarade han långsamt.
?Jag heter Kedra. Varsågod!?
Hon räckte fram smörgåsarna till Rob. Han tog emot dem med lysande ögon och bokstavligt talat slukade dem.
?Tack!? sade han när han hade ätit upp. Han slickade sig om munnen. ?Det var gott. Jag har inte ätit annat än bär och gräs på två dagar.?
?Hm? Jag mötte en man på vägen som sa att jag skulle leta efter dig.? Hon försökte hålla ett så nonchalant ansiktsuttryck som möjligt när hon sade det.
Rob svor till och stirrade misstänksamt på Kedra.
?Vad sa han??
?Han sa att du hade rymt för ett tag sen och att om jag hittade dig skulle jag säga till på ?Gungande Skutan?.? Egentligen hade hon inte tänkt att säga det, men hon var nyfiken på pojkens rekation.
?Snälla säg inte att du har hittat mig! Han slår ihjäl mig om han får tag på mig igen.? Det var ett enkelt konstaterande, ingen bön eller ett försök till övertalning. Om Kedra skvallrade skulle han dö, så var det med det.
?Varför det? Varför vill han ha tag på dig?? Kedra blev med ens väldigt nyfiken.
?Det har du inte med att göra.? Robs röst var lugn men bestämd.
?Nähä, förlåt då?, sade Kedra stött och började gå därifrån. ?Åt vilket håll ligger det där värdshuset nu då?? mumlade hon för sig själv.
?Vänta! Kedra, förlåt.? Han lät bedjande och såg panikslagen ut på samma gång. ?Men du får bara inte, det är sant, han kommer att slå ihjäl mig. Jag kommer aldrig att få gå ut mer. Det var han som gav mig det här blåmärket?, sade Rob och pekade på sin kind. ?Snälla?? Han såg vädjande på flickan.
?Okej då?, sade hon. Hon visste hur det var att inte få gå dit man ville. Hon tyckte synd om den smutsiga pojken men såg fortfarande surt på honom.
?Jag kan följa dig till hamnen om du vill?, erbjöd han sig och det syntes tydligt hur lättad han var.
?Visst?, sade Kedra och ryckte på axlarna. Lite sällskap kunde väl inte skada. Och så ville hon gärna komma fram till hamnen så snabbt som möjligt. Bättre för tidigt än inte alls, tänkte hon. En vägvisare var bra att ha om man inte visste vägen själv.
De började gå ner mot hamnen, sida vid sida. Så snart det gick vek Rob av från gatan och in i en mörk gränd.
?Varför tar vi den här vägen?? ville Kedra veta.
?Jag vill inte bli sedd på stan?, svarade han kort. ?Och så går den här vägen fortare.?
Kedra nöjde sig med svaret fastän hon hade hundra frågor på tungan. Varför ville han inte bli sedd? Varför var han jagad och varför hade han rymt hemifrån? Hur hade han blivit så smutsig och utmärglad? Vilken sorts människa kunde med att slå en pojke? Men hon lyckades lägga band på sig och gick tyst med honom genom ensliga gränder kantade av smutsgrå hus. Ibland syntes en gardin fladdra till någonstans, en dörr hastigt stängas eller ett fönster dras igen. Efter en stund frågade Kedra:
?Vilka är det som bor här? Varför är allt så smutsigt och öde??
?Dom fattiga bor i den här delen av stan. Det är nästan aldrig någon som går hit, inte ens vakterna.? Tonfallet var uttryckslöst.
Kedra nickade och glodde på de dystra husen. Hon visste inte att det var så här ute i världen. Visst hade hon mött fattiga människor i byn men något sånt här hade hon aldrig sett, eller ens gissat sig till. De ansikten hon såg var bleka och insjunkna i brist på näring, skräp och lort låg på marken framför dörrarna och även mitt på gatan.
Ingen brydde sig om att städa eller laga trasiga bostäder. Vakterna hade gett upp för länge sedan. Så fort de städade undan skiten var den tillbaka igen. Så de lät det vara som det var och ingen protesterade över det. De som hade det bättre ställt för sig betraktade fattiglapparna som ohyra och ordningshållarna i staden var bara glada över att slippa vistas i de dystra kvarteren. Färgen på husen hade flagnat och lossnat av så att stora fläckar av väggarna var gråa och mögliga. Flera takpannor hade trillat ner och spräckts mot gatstenen. Död murgröna sträckte sina spretiga armar mot taken och liknade mest skelettlika händer som försökte roffa åt sig så mycket sol de kom åt. Det luktade unket och smutsigt och solens strålar verkade inte kunna lysa upp den dystra gränden ordentligt. En gång gick de till och med förbi ett svällande lik som låg i en onaturlig ställning i rännstenen. Fullt med flugor surrade över den stinkande kroppen och de två barnen skyndade sig förbi, med handen framför munnen och bortvänd blick.
Rob såg hennes förfärade och samtidigt äcklade blickar.
?Inte ens ogräs växer här. För dålig jord och unket vatten.? Han skakade irriterat på huvudet. ?De jäklans vakterna bryr sig inte om något annat än att plåga folk och tjäna pengar. Det har jag faktiskt varit med om själv ett par gånger. Det är synd om dem som bor här. Jag vet hur det är. Ingen mat, inget drickbart vatten? Ganska tragiskt, eller hur?? Han slog ut med armarna.
?Jo? Men du?? Kedra såg menande på pojkens utmärglade kropp och slitna kläder.
?Jag vet, men jag bor inte här. Jag kan visa dig mitt ställe någon annan gång.?
Kedra tystnade och försökte smälta det som Rob just hade sagt och visat henne. Det var svårt. Kunde det verkligen vara såhär? Stackars dom som fick bo på det här viset. Hon blundade och svalde. Hon mådde plötsligt illa och fäste blicken på sina fötter för att slippa se eländet.
Snart var barnen ute ur gränden och hamnade på en lite större gata, om än inte så använd som torggatan. Det gick bara ett fåtal människor där och de flesta av dem gav bara barnen en hastig blick innan de vände bort huvudet med äcklade ansiktsuttryck. En del av dem hade en medlidande glimt i ögat men ingen hälsade på de fattiga barnen, eller ens kom i närheten. Många höll sig så långt ifrån dem som det över huvud taget var möjligt, som om Kedra och Rob bar på en livsfarlig smitta.
?Är det alltid sådär?? frågade Kedra och menade blickarna från människorna på gatan.
Rob nickade dystert.
?Det är inte så uppmuntrande när folk ser på en som om man var en hög med dynga. Men man vänjer sig.?
Kedra kände att det var dags att byta samtalsämne, så hon frågade det första hon kom att tänka på.
?Varför har du sån konstig färg på ögonen? Jag har aldrig sett någon med såna ögon förr.?
?Jag vet inte, jag har alltid varit sån.? Utan att Kedra tänkte på det bytte Rob snabbt samtalsämne på nytt. ?Vart bor du??
?På Spetsberget, med Coranon.?
?Din pappa??
Kedra slog ner blicken.
?Nej, båda mina föräldrar dog när jag var precis nyfödd.?
Rob svarade inte på det. Kendra fortsatte:
?De dog i kriget.? Hon behövde inte förklara vilket krig hon menade. Kriget med Tamerocs demoner var det enda i de Norra provinserna på över tjugo år. ?Coranon har berättat att hela byn var förstörd när han hittade mig i ruinerna.? Hon suckade. ?Jag fattar inte varför han tog med mig hem. Han kunde ju bara ha låtit mig ligga där och dö som alla andra.?
?Vill du dö?? frågade Rob och lät bestört. Han hade kämpat för att behålla sitt eget liv och kunde inte förstå varför någon tyckte att det bara var att slänga bort.
Kedra var tyst en stund innan hon svarade.
?Nej, speciellt inte nu när jag ska till riddarskolan i Elve?, sade hon och sträckte stolt på sig.
?Hmm? Jag var där ett tag, men jag rymde.?
?Varför då?? frågade Kedra nyfiket med Rob sade bara:
?Det där måste vara din båt!?
Kedra tittade åt det håll han hade pekat. Dom var framme vid hamnen. Solen glittrade i vattnet och en svag vind blåste från havet. Det luktade fisk och tjära och hav. Fiskare lagade nät, matroser gick omkring och pratade glatt i väntan på att deras skepp skulle fara, kaptener röt order och flaggorna vajade i vinden. Vid piren låg den båt som Rob hade pekat på. Det var ett stort, smäckert skepp med tre master. Vid fören stod det Durima med snirkliga bokstäver. Någon gick runt på däcket. Hon antog att det var kaptenen.
?Hej då, och tack för maten!? ropade Rob när hon gick upp för landgången. ?Hoppas vi ses igen.?
Sedan sprang han iväg åt samma håll de hade kommit, innan Kedra han säga ett ord till.
Det pirrade i magen av nervositet, men hon bestämde sig för att strunta i det och gick fram till kaptenen och harklade sig.
?Ursäkta mig, men ska det här skeppet till Trial??
Han vände sig om och såg på Kedra. Han hade det mörkbruna håret uppsatt i en fläta som hängde ner över ryggen på honom. Han var stor och muskulös och hade en lapp över ena ögat. Det andra var mörkt brunt, nästan svart. Han var klädd i pösiga blåa byxor och en ärmlös tunika. I bältet hängde en lång dolk och en pengapung.
?Varför undrar du?? sade han med mörk och kraftig röst.
?För att jag ska dit. Jag heter Kedra.?
?Jaså. Det var Coranon som skickade dig va??
?Ja.? Kedra kände sig väldigt liten och hjälplös inför denna kraftfulla man, men försökte att dölja det och tog på sig en affärsmässig oberörd min.
?Bra, då är allt i sin ordning. Vi seglar i kväll.? Han såg genast trevligare ut.
?Var ska jag sova någon stans?? frågade Kedra, hon kände sig rätt trött efter allt hon varit med om.
?Kom, jag ska visa dig?, svarade kaptenen.
?Vad heter du?? frågade Kedra medan hon gick efter honom. Hon var tvungen att småspringa för att hålla jämn takt med den store mannens långa kliv. ?Eller ska man kalla dig ?kapten???
Kaptenen skrattade.
?Du kan väl få kalla mig kapten om du vill, men mitt riktiga namn är Kurdon.?
Kedra gick med honom ner för lejdaren under däck. Dom kom in i en lång, smal korridor som hela vägen bort täcktes av dörrar. När dom hade gått förbi tre dörrar stannade han.
?Här har du din koj?, sade han och öppnade dörren in till ett smalt rum.
?Koj??
?Det är samma sak som säng?, sade Kurdon och log. ?Du var mig en riktig liten landkrabba du.?
Kedra låtsades som om hon inte hade hört hånet i kommentaren.
?Det är första gången jag åker med ett skepp?, svarade hon avmätt och gick in i den lilla hytten.
Det var fyra kojer allt som allt i rummet. Två vid varje vägg. På väggen mitt emot dörren satt ett litet runt fönster.
?Varför är här fyra kojer?? frågade hon och tänkte att man kanske hade fyra sängar var när man var till sjöss. ?Jag behöver nog bara en.?
?Nej, det är klart att du inte behöver fyra kojer, men du är inte den enda som ska med det här skeppet, flicka lilla.?
Kedra var för trött för att orka diskutera vidare så hon kröp ihop i en av hängkojerna och somnade nästan genast.