Såhär ska det ju vara. Resten kommer i nästa inlägg.
1
Kedra satt i trädet i Coranons lilla trädgård. Hon brukade gå dit när hon ville tänka över någonting. I alla fall om hon inte hade så mycket tid på sig, annars skulle hon gått upp till grottan i toppen av berget, där allt som hördes var vindens sus och hennes egna hjärtslag. Utsikten var inte att klaga på. Hon såg Amar, staden närmast Spetsberget och havet bortom den. Tänk att få gå ner till hamnen en blåsig förmiddag, kliva på ett skepp och segla iväg till världens alla hörn.
Hon började tröttna på det långtråkiga livet på Spetsberget. Visst var Tiskál det viktigaste landet av Tiskalons norra provinser, med handelsskepp, breda vägar och allt det där, men att tillbringa hela sitt liv i en stuga på landets största berg var rent ut sagt långtråkigt. Dag ut och dag in fick hon hjälpa trollkarlen med hushållet; vattna hans många örter och blommor, diska och städa. Hon klagade inte och hjälpte gärna till, men hon behövde omväxling. Hushållsarbete är inget för en trettonåring med vildsint humör och spring i benen.
?Kedra!?
Hon suckade. Vad var det nu han ville?
Hon tog ett skutt ner från grenen och landade mjukt på gräsmattan. Coranon stod i dörröppningen med leende ansikte.
?Kom in, jag har en överraskning åt dig.? Utan att se efter om hon följde med gick han in genom den vitmålade dörren.
En överraskning? Det fick hon ju bara när hon fyllde år. Det slog henne att hon faktiskt fyllde tretton idag och hon tog ett litet glädjeskutt. Undrar vad det kunde vara den här gången? En ny kniv kanske? Hennes gamla hade gått sönder när hon ramlade ner för en klippavsats för en vecka sedan.
Hon samlade sig och gick förbi rosenbuskarna, in i den lilla stugan.
Hon gick genom den lilla hallen och sköt undan skynket som hängde för öppningen till köket. Trollkarlen stod vid bordet och bredde smörgåsar. Kedra gick fram och ställde sig vid hans sida.
?Ska vi äta eftermiddagsfika redan?? frågade hon lite oroligt. Hade hennes gamle trollkarl blivit glömsk?
?Grattis på födelsedagen?, svarade han bara med ett leende.
Kedra log tillbaka.
Den gamle mannen stoppade handen i fickan och tog upp ett litet paket, omslaget med brunt papper. Han räckte över det till den förväntansfulla flickan. Vad kunde detta vara? Det var ingen ny kniv i alla fall, det syntes tydligt. Hon började ta loss den prassliga pappret med darrande fingrar. Hon öppnade långsamt den lilla ask som fanns inunder. Inuti låg ett hängsmycke av silver; en liten amulett med en tolvuddig stjärna av safir. En tunn silverkedja gjorde att man kunde hänga den runt halsen. Hon satte det genast på sig. Det var otroligt vackert. Ett utsökt arbete med många snirklar och linjer.
?Tack?, sade hon med vördnad i rösten.
?Jag tyckte att det passade dig?, förklarade Coranon och fortsatte att bre smörgåsar. Han berättade inte för henne att smycket var magiskt och skulle skydda henne från de besvärjelser. Då hade hon antagligen inte burit det. Hon hade aldrig varit särskilt förtjust i magi.
?Men vad ska du ha alla smörgåsarna till?? envisades Kedra.
?Du ska ha med dig dem.?
?Vad??
?Du ska få börja på riddarskolan i Elve.? Detta sade han med så nonchalant röst att Kedra först inte reagerade alls. Men sedan gick det upp för henne vad han hade sagt och hon tappade hakan.
?Är det säkert? Ska jag åka härifrån?? Hon lät hoppfull och misstrogen på samma gång. Så här bra kunde det bara inte bli.
Coranon log och började packa in smörgåsarna i papper.
Kedra gav upp ett glädjetjut och skuttade runt i stugan en bra stund innan hon tvärstannade i köket. Hon tittade nästan skrämt på Coranon.
?Du då??
?Jag stannar här?, log han. ?Jag klarar mig alltid.?
Då fortsatte hon sin glädjedans och slutade inte förrän han sade åt henne att gå och packa sina kläder.
Hon gick in på sitt rum, alltjämt med hjärtat lyckligt klappande i bröstet.
Först letade hon fram sin säck med ?privata ägodelar? i. Den låg i säkert förvar i hennes garderob och eftersom Coranon aldrig städade visste han antagligen inte ens om att den fanns. Det var en sjömanssäck, som någon matros hade tappat i byn. Inte för att hon förstod vad en sjöman hade där att göra. Amar hade många fler affärer och värdshus och dessutom var det flera timmars vandring därifrån och hit. Men eftersom den bara låg slängd på vägen antog hon att ingen skulle komma att sakna den om hon tog den. Alltså gjorde hon det.
Under de fyra år hon hade haft den hade den blivit allt mer innehållsrik; ett par pennor, ett anteckningsblock, en vacker sten, ett par ineerer, tolv kopparmynt, en röd sidenhalsduk som någon hade tappat på stan, kartan över Spetsberget, en hästsko från brevbärarens gamla märr som hon hade hittat i hovslagarens smedja, ett äpple av snidat trä från lunitosträdet i Coranons trädgård och en liten påse med doftande kryddor som hon hade plockat ihop själv, samsades om utrymmet. Det var hennes käraste ägodelar och därför såg hon noga till att de var trygga. De sakerna måste hon ha med sig till sitt nya liv.
Sedan packade hon ner tre par tunikor, två hosor, ett par vanliga byxor, en lammullströja och manteln.
När hon kom ut i köket igen satt magikern på en stol och såg ut att fundera. Smörgåsarna låg i en prydlig hög på köksbänken intill spisen. Dem stoppade hon också ner i väskan. En vattenflaska tog hon också med sig. Det var en varm dag och lång väg att gå.
?Jag är färdig?, sade hon och slängde upp väskan på ryggen.
Coranon vände blicken mot henne och reste sig upp. Han följde henne ut och gav henne en kram.
?Ha det nu så bra?, sade han och strök henne över kinden. ?Vi kommer att mötas igen, det vet jag.?
?Farväl Coranon, jag kommer att sakna dig.? Hennes röst var stadig med han hörde den sorgsna undertonen och log så uppmuntrande som var möjligt.
?Farväl Kedra, och lycka till.?
Kedra kramade Coranon ännu en gång och vände sig sedan beslutsamt om och gick.
Han stod och tittade efter henne när hon skuttade ner för sluttningen med väskan guppande på ryggen. Tiden hade gått så fort. Hon var inte längre den lilla självsäkra, svarthåriga flicka som hade hjälp honom att plocka örter och städa. Självsäker var hon visserligen fortfarande, och skulle väl aldrig sluta att vara det, men en liten flicka skulle hon inte förbli länge till. Han log sorgset. Hon på väg att bli stor. Skulle han någonsin få se henne igen, flickan som han hade älskat som sin egen dotter?
Han suckade tungt och började gå längs rosenrabatterna på den lilla grusgången. Magikern öppnade dörren och gick in i den lilla stugan.
Kedra kände sig både sorgsen och lycklig på samma gång. Hon var ledsen för att hon inte skulle få träffa Coranon igen. Han hade varit som en far för henne. Den enda far hon någonsin känt. Hon skulle sakna hans godmodiga uppsyn, hans långa silvervita skägg, och hans sätt att muntert se på henne och le, när hon tänkte protestera över något. Det gjorde henne alltid mållös, och protesten hon hade på tungan försvann i tomma luften. Hon log vid tanken och kramade amuletten på bröstet med ena handen. Den skulle hon alltid ha på sig och aldrig tappa bort. Den var nog det mest värdefulla han någonsin hade gett henne, och det vackraste.
Även om hon var ledsen över att lämna trollkarlen, var hon samtidigt glad för att hon äntligen fick se resten av världen. Ända tills nu hade den för henne bestått av berget, stugan och byn. Visserligen hade hon gott om utrymme; Coranons stuga var den enda på berget och hon klättrade ofta omkring där. De många grottor hon hade hittat var kartlagda. Hon hade förstrött ritat ut dem på ett papper under en av trollkarlens många föreläsningar. Till och med de bästa vägarna upp hann hon märka ut. Kartan hade hon lagt i sin privata säck, som nu låg längst ner i ryggsäcken.
Det hade ju faktiskt trots allt varit rätt långtråkigt uppe på berget ibland. Hennes hjärta tog ett litet glädjeskutt. Nu skulle hon slippa ifrån det.
Elve låg vid västra kusten på Trials östligaste ö, så hon var tvungen att resa över halva Silverhavet för att komma dit. Trial och Tiskál delade många handelskontrakt och samarbetade mycket. Riddarskolan var världskänd och hade mycket gott rykte. Kedra hade alltid hoppats att Coranon skulle släppa henne så att hon kunde åka dit. När han nu medvetet skickade henne dit var lyckan gjord.