Och så resten...
Nu var hon på väg mot hamnen i Amar. Därifrån skulle hon segla med ett skepp hela vägen till Trial. Coranon hade ordnat plats på ett handelsskepp åt henne. På det viset slapp hon att återvända om hon inte hittade någon plats på egen hand.
Hon gick genom den lilla byn ,vid Spetsbergets fot, som kallades ?Ingestor?. Namnet hade den fått på grund av att nästan alla som såg den sa: ?Den var inge? stor!?
Byinvånarna brydde sig inte om att försöka ändra namnet, eftersom alla ändå kallade den för det. Kedra tvivlade på att någon över huvud taget kom ihåg byns egentliga namn.
Det tog bara en kort stund för henne att gå tvärs igenom hela byn. Hon klappade gamla Solstråle på mulen och hälsade på brevbäraren innan hon fortsatte. Var det sista gången hon såg dem? Hon hoppades inte det, men fick ändå en liten klump i halsen.
När hon kom ut på andra sidan stannade hon och tittade ut över slätten. Solen stod nästan mitt på himlen och bara ett enda vitt moln syntes långt, långt borta, likt en bomullstuss på ett klarblått sidentäcke. Insekterna surrade sömnigt ovanför gräset och en örn svävade i vida cirklar över slätten.
Inte en levande själ syntes på vägen framför henne. Kedra påbörjade den fyra timmar långa promenaden, på den sandiga vägen genom det knähöga gräset och buskarna, till Amar. Hon gick med gott mod och glada tankar inför det som väntade henne. Trots det kunde hon inte låta bli att känna sig lite orolig för den gamla mannen på berget. Han skulle ju bo där helt ensam nu, vem skulle då ta hand om alla han växter och vem skulle sköta städningen och disken? Nåja, han klarade sig säkert, det hade han alltid gjort. Trots hans ålder var han lika pigg som vilken trettioåring som helst och nästan lika spänstig. När hon tänkte på det slog det henne att hon faktiskt inte visste hur gammal han var. Hon var lite bestört över att det aldrig hade gått upp för henne förrän nu, när det var för sent att fråga. Inte för att det spelade någon större roll, men om man har bott med någon i hela sitt liv känns det lite snopet att inte veta hur gammal han är när man flyttar hemifrån. Han såg ut som om han var närmare åttio med rörde sig som om han inte var äldre än fyrtio. Ibland kände hon sig liten och okunnig när hon satt och pratade med magikern om dagens händelser och livet i största allmänhet. Han var så klok och världsvan. En man att anförtro sig åt. En trygg hamn i ett stormigt hav. Det var svårt att låta bli att lita blint på honom. Hon suckade, inte av sorgsenhet utan av att vägen var så lång. Över att det skulle ta så lång tid att komma fram till hamnen och riddarskolan.
Efter en lång och torr timma stannade hon och drack lite vatten och åt en smörgås. Coranon tänkte minsann på allt. Själv skulle hon inte haft en tanke på att ta med matsäck på vägen.
Hon fortsatte sin ensamma vandring, medan hon funderade över sitt liv. Hon var född på Neptunus, ?Skogens land?, i en liten by. Samma dag som Tameroc började sitt anfall. Tameroc var en mäktig svartkonstnär som med hjälp av andra onda trollkarlar hade manar fram djävulsdemonen Urak. Urak i sin tur hade kallat på sina demonkrigare och satt hela Tiskalons norra provinser i skräck. Det var åtminstone vad Coranon hade sagt. Själv var hon ju så liten att hon inte kunde minnas ett endaste dugg. Som tur var hade Tameroc inte räknat med att alla skulle vara emot honom på det viset. Alver, människor, sarimer och dvärgar från världens alla hörn hade kämpat mot hans fasansfulla armé, och vunnit. Nu, tretton år senare, satt spåren av kriget fortfarande kvar. De som hade överlevt talade inte ofta om det och i de som gjorde det, lät alltid förskräckta och rädda och såg ut som om något när som helst skulle komma att anfalla.
Men de hade egentligen inte ?vunnit?, inte enligt trollkarlen. Han sade att Tametoc började anfallet, ja, men när han såg sina fienders stora arméer och härar slog han till reträtt och flydde. Alltså var han inte besegrad, inte riktigt. Själv visste hon inte vad hon skulle tro. Varför skulle en mäktig trollkarl fly, om han hade både magi och demoner på sin sida. Demonerna var ju ökända för att vara oslagbara. Nåja, det rörde inte henne egentligen. Hon suckade och skuggade ögonen med ena handen. Amar syntes bara som en mörk fläck långt borta.
Solen stekte på himlen och Kedra skulle just till att ge upp, när en hästvagn körde ifatt, och förbi henne.
?Vänta!? ropade hon. ?Kan inte jag få åka med??
Mannen som satt på kuskbocken höll in hästen med ett ?ptroo? och vände sig om mot Kedra.
Hon hade aldrig träffat en bonde förr, men den här mannen såg ut som en. Han hade ljust hår, en stor potatisnäsa och såg allmänt trevlig ut. Han hade på sig ett par säckiga byxor, som såg ut att ha varit röda en gång i tiden, och en grön tunika. Om människor gjordes efter former, som pepparkakor, skulle det här vara bondeformen, tänkte hon med ett litet leende.
?Kan jag få åka med, snälla herrn?? Rösten var bedjande, nästan förtvivlad.
Mannen granskade henne en stund och log sedan.
?Jovars, det går väl bra?, sade han. ?Ska du till Amar då?
Kedra nickade till svar och bad inom sig att mannen skulle låta henne åka med. Blotta tanken på ännu tre timmars vandring i stekande sol, utan den minsta chans till skugga, fick nästan hennes ben att vika sig under henne.
?Inte ska du behöva gå i den här hettan ända till Amar?, log han. ?Hoppa upp på flaket, flicka lilla.?
?Tack!? sade Kedra lättat och klättrade upp och satte sig bredvid den store mannen. Hon hade just börjat planera olika övertalningsmetoder, inklusive hot av olika slag.
?Vad gör du här ute då, lilla vän?? frågade bonden och smackade åt hästen som började lunka vägen fram igen.
?Jag ska till riddarskolan i Elve?, svarade Kedra. En farlig glimt syntes en sekund i bondens vänliga ögon. Sekunden var så snabb att Kedra avfärdade den som inbillning.
?Jaså, på det vistet. Då tar du skeppet från hamnen, till Trial, då??
?Ja, redan ikväll ska jag åka.?
Bonden nickade och log mot henne. Eftersom hon sedan vände blicken mot vägen såg hon inte hur besvärat leendet var eller att det inte riktigt nådde upp till ögonen.
Dom satt och småpratade om ditt och datt, ända tills Amars stadsmurar kom inom synhåll, då vände sig bonden mot Kedra och sa:
?Hm? Om du råkar få syn på min pojk på stan så kan du väl säga till mig på värdshuset ?Gungande Skutan?. Han rymde hemifrån för ett tag sen. ?
Hon tyckte att det var märkligt att han pratade så lätt om sonens rymning. Det verkade inte värre än att en ko hade hoppat över stängslet till hagen. Men, tänkte hon och ryckte på axlarna, han kanske hade rymt så ofta att bonden hade vant sig.
?Visst, det gör jag gärna!? sa Kedra som var ivrig att få göra nåt i gentjänst för bonden, som tack för att hon hade fått åka med honom. ?Men hur ska jag veta vem det är??
?Åh, det är enkelt. Han har ett blått och ett grönt öga, ser du.?
?Det ska jag komma ihåg. Tack för att jag fick åka med?, sade Kedra när bonden höll in hästen framför stadsportarna.
?Det var så lite, flicka lilla. Och om du inte hittar ?Gungande Skutan? så är det bara att fråga vem som helst.?
?Okej, tack!? Hon tog ett skutt ner från flaket och gick fram mot de stora, tunga portarna. De var gjorda av något mörkt kraftigt träslag och säkert två fot tjocka. Dom här dörrarna är inte lätta att ha sönder, tänkte hon när hon stod framför dom och böjde på nacken för att kunna se hela vägen upp. Hon sänkte blicken igen och såg bakåt för att se vart bonden hade tagit vägen. Han stod och pratade med en av portvakterna. Han verkade ha glömt att en liten flicka hade åkt med i hans kärra. Det gjorde henne ingenting. Att säga adjö var inget hon tyckte om. Dessutom ville hon inte störa samtalet. De verkade mycket upptagna, så hon beslöt att bara lämna honom.
?Då var det dags?, viskade hon för sig själv, tog ett djupt andetag och klev igenom öppningen, in i Amar.
Hon var väldigt spänd. Hon hade aldrig varit i en stad förut, bara i den pyttelilla byn som låg nedanför Spetsbergets fot. Coranon hade begett sig in till Amar några gånger, men Kedra hade alltid fått vara hemma och passa stugan. Det här var ett stort steg för henne.