Christina skrev:
>>Men jag har ibland funderat över varför fantasyn tycks hålla sig till en viss berättarteknik. Om språket är väldigt "annorlunda" så kan boken rentav ramla utanför genredefintionen. Tänkte på detta när jag kommenterade Linns bok i en annan tråd här. Det är en mycket rak berättarteknik i fantasy. Man kan jämföra med t ex Toni Morrison som älskar att göra mystiska antydningar vilka upprepas och förtydligas undan för undan. Skulle en fantasyförfattare försöka skriva på det viset skulle folk hojta "jamen vad är det här för nåt?" Tror jag!>>
En stor del av fantasyns marknad är tonåringar, och då blir det lätt relativt raka berättelser. Men det finns en hel del undantag, även om knappt något av dem finns på svenska.
Några exempel:
_The Gift_ av Patrick O'Leary. Suggestivt berättad och har en intressant struktur.
_The Onion Girl_ av Charles De Lint. Boken saknar en antagonist (i sig inte så ovanligt) utan har istället två motsatta protagonister. Hela berättelsen är för övrigt som en lök, och ibland riktigt obehaglig.
_Clouds End_ av Sean Stewart, som lyckas med konststycket att föra in en hel episk fantasyberättelse som närmast en parentes i det egentliga skeendet.
Går man tillbaka till tidig fantasy ser man också att ett rakt berättande långtifrån dominerade. Ta namn som Lord Dunsany, Jack Vance eller Mervyn Peake - alla betonade andra saker i sina böcker.
/Karl-Johan