Vi borde kanske anordna en virtuell konferens.
Ett kärt ämne i litteraturen är att visa hur en från början snäll person kommer allt längre in på vägen mot Den Mörka Sidan genom små, små steg ... Jag vet inte vad jag tycker om alla dessa berättelser där huvudpersonen gör fel, och så blir det mera fel osv. Det är å ena sidan väldigt fascinerande, en känsla av att "det kunde varit jag!" men å andra sidan är det ångestskapande. Man vill bara hojta "VÄND OM! GÅ HEM!" till personen som vandrar mot sin undergång.
Fast jag har funderat på en annan slags ondska. Man hör om vidrigheter i koncentrationsläger, i kriget på Balkan och andra ställen, där folk har begått brott som är fullständigt ofattbara i sin grymhet. Och ändå kan det ju vara vanliga människor, unga killar som blivit soldater och egentligen aldrig kunnat drömma om att begå våldtäkter och tortera småbarn. Men när det väl slagit över, så slår det över så otroligt mycket. Det är, som jag mumlade om i ett tidigare inlägg, som om ondska och godhet är sammanlänkade. Man har sin moral, sin etik, och för att den ska kunna existera så måste den balanseras med en mörk sida, "allt det jag INTE får göra". Det är som om dessa krigsförbrytare vältrar sig i det abnorma, JUST FÖR ATT det är abnormt. Jag hör om brott som jag genast tänker att jag aldrig skulle kunnat tänka ut ens i min vildaste fantasi men egentligen vet jag att det är osant. Jag kan visst tänka ut allt det där.
Efter att ha hört småbarn resonera högt med sina samveten och censurera knasidéer inför öppen ridå ("inte kasta lillebror i sjön, neej, det är inte bra!") så börjar jag undra vad man själv har för galna impulser, som man förtrycker så snabbt och vanemässigt att man inte medvetet märker dem. Och framför allt: vart tar de vägen? Tänk om alla ens onda tankar lagras någonstans och är färdiga att användas igen, den dagen allt "slår över". Vad krävs egentligen för att det ska slå över?
Ett intressant ämne för varje författare, och läsare.