Kapitel 10
När han återfick medvetandet var allt stilla och lugnt. Det första han blev medveten om var en värmande lukt som slog mot hans näsborrar samtidigt som han kände en smak som stämde väl överens med lukten. Med hjälp av sin mycket dimmiga syn upptäckte han att någon hällde i honom någon sorts röd dryck. Vem det än var slutade han när Ugglan väl började röra på sig. När han satt sig upp kände han först hur hans arm kändes behagligt varm och skulle just till att känna efter när han mindes såret.
?Det är ok? sade en röst som tillhörde Remik. Denne satt böjd över honom och höll en liten glasburk i sin hand ?Du kan känna efter om du vill.?
Ugglans hand trevade längs armen tills han upptäckte revan i pyjamasen och förde försiktigt in handen för att känna på såret, beredd på att dra tillbaks handen om det gjorde ont. Men huden innanför var helt slät.
?Hur?? frågade Ugglan förvånat.
?En specialkur från häxans shop? förklarade Remik och höll upp den tomma burken.
Ugglan hörde ett smått missbelåtet grymtande och blev medveten om de andra i rummet. Mot ena väggen stod Shejken, nonchalant lutande sig mot väggen, stödd endast med ena foten och med armarna i kors ?Var glad att jag delade med mig av den? sade han och lämnade sedan väggen ?Svärdet ligger där bredvid dig.?
?Tack? Sade Ugglan och reste sig upp ?Är ni andra ok??
?Vi klarar oss fint? sade Salamander ?den där sörjan räckte precis till oss andra.?
?Hur länge var jag??? började Ugglan.
?Åh? fortsatte Paddus ?Kalifen här hjälpte oss med den andre vakten och sedan väckte vi Remik, som hade svimmat under striden? En tio minuter kanske??
?Tio minuter!? utbrast Ugglan ?Menar ni att alla våra sår läkte på mindre än tio minuter??
?Den här medicinen är mycket kraftfull? sade Shejken ?Och dyr. Det var min enda burk, så se till att inte få fler allvarliga skador.?
?Ingen fara? sade Ugglan ?Jag ska se till att inte bli skadad. Då ger vi väl oss av nu då??
?Först? påpekade Maharadjan ?skulle jag vilja ha ett svärd.?
?Så, ta ett av vakterna då?? föreslog Ugglan och började gå.
?Det går tyvärr inte? sade Remik ?Vi misstänker att deras vapen hade något med deras mystiska krafter att göra??
?Jaha.? Sade Ugglan ?Och???
?Och?? fortsatte Paddus ?I så fall är det också tack vare svärden som soldaterna lyder Flamnaghims minsta vink.?
?Vi är ju förstås inte säkra på hur det ligger till? förklarade Remik ?Men inte ens elitförbandet bar vapen som dessa tidigare.?
?Han kan väl använda ditt gamla svärd?? föreslog Paddus och tog fram det.
?Men det vapnet är ju enbart avsett för de i min familj!? protesterade Ugglan.
?Jaha? sade Shejken ?Så vad föreslår du att vi gör? Gifter oss? Jag tror visst att den gamle prästen vaktar ingången tillsammans med Nevyn och rövarna, han vill säkert viga oss??
Ugglan betraktade sitt familjesvärd en stund medan han funderade. Han fokuserade på de fyra stjärnorna som av någon anledning var ingraverade i svärdsknappen och försökte fundera ut någon undanflykt. ?Jo du förstår?Det här svärdet är mitt enda minne efter morfar, och han dog mitt i natten när jag var mycket liten??
?Försök inte? sade Maharadjan ?Jag räddade just ditt liv, så då kan du väl i alla fall låna mig ditt förbannade svärd?!?
?Hmrph? Ok då? men nåde dig om det går sönder??
?Ingen fara. Jag ska vara försiktig? sade Shejken.
?Då så. Om ingen annan har några invändningar så bör vi ge oss av nu? sade Ugglan och började gå mot gången som ledde vidare in i palatset.
?Det är kanske bäst att en person smyger före och tittar runt varje hörn så att vi inte bara springer rakt in i ett rum fullt med vakter, eller något än värre?? föreslog Salamander.
?Lysande idé? sade Ugglan ?Vad bra att du tar initiativ sådär.?
?Eh?vänta nu lite? sade Salamander och backade undan en bit ?Jag sade inte att JAG skulle göra det??
Strax därpå stod Ugglan och de andra tysta och spända, medan Salamander befann sig ett tiotal meter längre bort bakom ett hörn.
?Hur länge har han varit borta?? undrade Ugglan, som var otålig och ville fortsätta.
?Knappt två minuter, ta det lugnt.? Sade Paddus.
?Har han gått vilse, eller?? frågade Ugglan ?Han ska ju bara kolla om de är säkert att gå in i rummet. Ni tror inte att något har hänt honom??
?Nja? Sade Remik som stod en liten bit längre fram ?Inte riktigt än, skulle jag tro.?
?Hm?? frågade Shejken.
?Jag hör fotsteg, och det är inte bara Salamanders.? Sade Remik ?Och de har väldigt bråttom, så man kan nog anta att han är bland dem i alla fall.?
Ögonblicket senare skuttade Salamander lite halvvigt runt hörnet och lyckades nästan dra ned ett par facklor från väggen medan han gjorde det. Ett par pilar slog in i väggen just som han ställde sig runt hörnet med ryggen mot väggen.
?Fy Farao!? utbrast Salamander och tillät sig att pusta ut ett par sekunder nu när han nästan var i säkerhet.
?Vad har jag med saken att göra?? undrade Kalifen.
?Va?? undrade Salamander.
?Ja, du sade ju ?fy farao??? förklarade han.
?Vad har Kalifer och Shejker med Faraoner att göra? Jag menar, de är ju härskare och så?men de har inte sådan där huvudbonad??? sade Ugglan.
?Men?när de dör lindar man ju in dem på samma sätt som på honom? sade Paddus och pekade på Maharadjan.
?Tack för den du?? sade Shejken, men mindes sedan situationen ?Salamander, hur gick de?? Eh, vart tog han vägen.?
När den första soldaten rundade hörnet längre fram insåg de snart att Salamander antagligen passat på att skynda före därifrån. Strax kom ett par soldater till och det visade sig att de hade haft rätt; så fort de vände sig om fick de syn på honom ett tiotal meter längre fram i korridoren. Och nu var de inte sena att haka på.
?Hörru!? ropade Ugglan medan han försökte ta in på den andre ?Du ville ju inte gå först, sa du ju! Sakta ned!?
Att fly var inte den bästa idén om man ville ta sig till Flamnaghim, och nu när Ugglan väl accepterat att bara han kan rädda världen tyckte han än mindre om det än förut. Men ändå fanns det situationer där det kunde vara lönt att backa undan ur oroligheter. Speciellt då det gäller fiender med pilbågar i trånga korridorer. Dessa skulle väl i sig inte varit så farligt men någonstans inom sig kände Ugglan ändå att det även fanns soldater beväpnade med närstridsvapen bland dem som jagat Salamander på flykten. När korridoren strax efter en sväng blev bredare ställde sig Ugglan så diskret han kunde längs den högra väggen så att han liksom befann sig bakom ett hörn för de soldater som var på väg.
Sekunden senare störtade två bågskyttar och tre soldater beväpnade med treuddar förbi gömstället där Ugglan stod med höjt svärd, och för ett ögonblick övervägde han sin nya plan innan han vände ryggen till de framstormande soldaterna och började sedan sakta gå. Han övergav inte direkt sina vänner, de skulle inte ha några problem med de där soldaterna i öppen strid. Men det var ju trots allt Ugglan själv som skulle rädda världen och hans vänner skulle inte behöva riskera sina liv. Dessutom skulle de vara lättare att upptäcka om de färdades i en stor grupp. Han hade större chans att helt enkelt smyga sig in i palatset och besegra Flamnaghim utan att behöva besegra en halv armé av soldater på vägen dit. Ibland kunde det vara en fördel att vara ensam.
-----
Det var faktiskt inte meningen att lord Uggla skulle gå iväg ensam. Först trodde jag till och med att det skulle vara någon annan som stannade bakom hörnet för att anfalla fienden i ryggen.
Efter att just ha valt att låta Ugglan stå där (och efter att ha druckit för mycket ohelig vätska) så visade det sig att Ugglan hellre ville fortsätta på egen hand, vilket överaskade mig rätt ordentligt...
(Observera att jag endast dricker Pepsi i litteraturvetenskapligt syfte...)