Jag vet inte riktigt vad jag har stält till med just nu...
Men låt oss kalla det för nästa kapitel :@)
-----
Kapitel 11
Med försiktiga steg skyndade sig Ugglan fram längs gångarna långt inne i palatsets inre. Det enda ljud som hörde var det av hans egna steg, och han oroade sig hela tiden för att någon annan kunde tänkas höra honom. Efter hand blev det längre och längre mellan de på väggarna fastsatta facklorna och bekymrat lyfte Ugglan ut en av dem ur sin hållare, halvt beredd på att just detta skulle utlösa någon mekanism som en fälla eller en hemlig gång. Men ingenting hände och ingen tycktes höra de små ljud han åstadkom när han drog loss facklan. För ett ögonblick undrade han var de andra var, sedan skyndade han på stegen för att hinna fram till Flamnaghim i tid eller i alla fall för att han själv skulle hinna så långt som möjligt innan han blev upptäckt. Konstigt nog hade det tyckts vara en så god idé att ge sig av ensam just vid det där tillfället?
Ugglan hade inte gått särskilt långt innan facklorna som tidigare lyst upp väggen helt upphörde. Istället började en hel massa sidogångar dyka upp i skenet från Ugglans fackla och det tog inte särskilt lång tid innan han insåg att han nu befann sig i någon sorts labyrint. I och med denna iakttagelse började han undra hur han skulle hitta ut igen om han nu skulle virra bort sig. Tankfullt gick han runt ett hörn och förde sedan facklan intill väggen och lät dess lågor slicka stenen en kort stund innan han tog bort facklan på nytt. Förnöjt såg han på den svarta sotfläcken, som även om den var svår att se ändå fanns där. Om man visste vad man letade efter skulle det inte bli alltför svårt att hitta ut.
Samma procedur följdes ytterligare ett antal gånger och en gång var han till och med tvungen att svänga om och gå tillbaka, vilket fick honom att undra över om inte just det kunde leda till bekymmer när han skulle ut. Ugglan kunde svära att det var något speciellt med lyktor och facklor. De kunde vara nog så bra att ha i vissa ändamål, men när det väl gällde så svek de en helt och hållet. Flamman från facklan hade nu minskat en aning, inte mer än att det precis märktes, men det var ändå en minskning. Och snart skulle det bli helt becksvart, och han kunde ju knappast kunna följa sina spår i mörker om han ville ut. Två tankar slog snabbt upp i huvudet på honom, den andra så snabb att den första försvann innan den hann göra något djupare intryck. Men det verkade inte vara särskilt viktigt heller eftersom det hela grundade sig på att han av någon anledning lade ihop ordet ?beck? med det som följde strax efter. Det gick inte att få någon rätsida på det hela, men det brydde han sig inte om. Sekunden senare var han alltför upptagen med sin desperata fundering på om facklan skulle räcka hela vägen tillbaka. Troligen inte, kom han fram till och började istället skynda på stegen. Nu gjorde det inget ifall någon vakt hörde honom eller om han råkade ta fel väg. Om facklan tog slut skulle han varken kunna ta sig framåt eller bakåt.
Medan han rusade fram genom korridorerna kände han oron inom sig växa. Om facklan tog slut kunde han inte se vart han gick. Detta ledde till en aningen bisarr vision av honom själv, trevande längs väggarna i sina försök att känna lukten av sot. Precis när han kom runt nästa hörn slocknade facklan och allt Ugglan hade att gå efter var minnesbilden av ett hörn lite längre fram i korridoren. Med försiktiga steg, för att inte snubbla på något och för att inte höras smög Ugglan vidare och kom till sist fram till hörnet, bakom vilket fackelsken flammade längs väggarna, och kunde kika runt det.
Vad han fick se var ett antal vakter beväpnade med vad som inte precis var Ugglans favoritvapen, speciellt inte i händerna på fienden. Vid deras fötter låg tunga spik-taggs-pryl-försedda klot av metall. Från dessa löpte kraftiga kedjor upp till deras händer. Av någon anledning så var vakterna mycket kusligare när de bara stod där och såg kusliga ut än när han tidigare hade stridit mot dem. Det kunde i och för sig bero på att de var minst tre där inne som Ugglan just nu kunde se, plus några till som han inte kunde se.
Inte för att han visste exakt vad han tackade, men Ugglan tackade i alla fall någonting, vad som helst som det nu kan ha varit som fick facklan att brinna ut så lägligt. Det sista han ville var att bli upptäckt nu. Snabbt vred han på huvudet för att se efter vem som kunde tänkas smyga sig på honom bakifrån, men han fick inte syn på någonting. Detta kunde bero på att det var så mörkt, men å andra sidan fanns det nog ingen där eftersom ingen fick panik och hoppade på honom direkt när han vände sig. Men det var ju alltid bäst att vara försiktig då man just tänkt ut vad som inte fick hända. Direkt vidskeplig var han kanske inte men han visste att något man inte vill ska hända händer lika säkert som att en smörgås landar med smöret nedåt. Den här gången hade han haft tur, det var allt. Nästa gång skulle säkert någon?
Snabbt vände han åter huvudet mot vakterna för att se om ingen hade börjat smyga sig på honom därifrån, men inte det heller. Däremot hade han inte mer än hunnit se åt deras håll innan det stod klart att en av vakterna av någon anledning bestämt sig för att gå åt Ugglans håll. Han hann inte med att se mycket mer än att någon snappade åt sig en fackla och började gå åt hans håll innan han skyndade sig undan. Han ville inte bli upptäckt. Just som vakten kom runt hörnet kunde Ugglan se att ljuscirkeln från facklan bara var ett par meter från honom samtidigt som han kom att tänka på att han inte kunde föra oljud med risk för upptäckt. Resultatet blev att han timade in den andres steg och gick i samma takt, samtidigt som han tog så långa kliv som möjligt för att hinna undan. Bakom nästa hörn ställde sig Ugglan med ryggen mot väggen och med facklan höjd i ansiktshöjd för att knocka vakten som snart kom runt hörnet.
?Donk? var det dova ljud som mötte Ugglan då han stötte in facklan mot den andres huvud sekunden senare. Med en min som bara används vid just sådana tillfällen och som därför varken går eller behövs beskrivas tittade Ugglan långsamt uppåt från soldatens bröstplåt vilken han slagit till, och upp mot ansiktet som satt en bit högre upp än väntat.
Scenen som utspelades lite senare, inne i rummet med vakterna gör sig bäst ur ett helt annat perspektiv.
Vakterna står uppställda två vid vardera av de två ingångarna till rummet samt en som sitter på en stol längs ena väggen och vilar. Där står (alternativt sitter) de, då någon som påminner starkt om soldaten som nyss gått ut kommer in i rummet på nytt. Hans hjälm gungar svagt fram och tillbaka och övre delen av rustningen hänger nästan omärkbart lite för lågt ned, alltmedan han själv försöker göra ett nonchalant intryck då han kommer instapplande med morgonstjärnan lätt över axeln, och utan att alls böja det högra benet medan han går. Stegen ser dessutom väldigt ansträngda ut och det gestalten svajar hela tiden mellan att nästan falla bakåt på grund av tyngden på ryggen och att falla framåt då han inte böjer benet.
?Halt!? beordrar en av vakterna vid den bortre dörren då den andre är på väg att passera. Stelt intar den beordrade givaktställning och faller nästan omkull då han byter grepp för vapnet. ?Vart är du på väg??
?Eh?hmm? Till Flamnaghim med viktiga nyheter? svarar den svagt ragglande soldaten ?Det är om rebellerna som intagit palatset, jag måste skynda mig.?
?Är det de som har gjort så där med dig?? frågar vakten.
?? ? Ja? svarar soldaten efter en nästan för lång tvekan.
?Nåväl. Passera? säger vakten myndigt varpå den andre långsamt börjar raggla vidare.
Väl bakom nästa hörn, halvt satte sig, halvt föll Ugglan ihop i en enda hög. Hjälmen trillade av och rullade av sig självt iväg en bit. Med en kraftansträngning drog han av sig den tunga bröstplåten och armskydden innan han reste sig upp och drog ut svärdet från benet på rustningen. Sedan slängde han resten av den i en hög tillsammans med morgonstjärnan. Som tur var hade han lyckats knocka den redan chockerade vakten ved ett andra slag i ansiktet. På något sätt hade han sedan lyckats lura de andra vakterna och nu var han återigen på väg.
Då korridoren upphörde upphörde dessutom väggar och tak överhuvudtaget, liksom det mesta av golvet. Ugglan befann sig nu på en gång som gick över ett svindlande, bottenlöst stup. Hur det kunde komma sig att det fanns ett sådant på översta våningen i ett torn var inte något som Ugglan undrade över. En bit fram stod tillräckligt med problem att fundera över för tillfället. Två bågskyttar stod med spända bågar och väntade på honom när han oförsiktigt steg ut på den smala gången. Innan han hann märka det hade han lyckats parera båda pilarna genom att hålla upp Mästersvärdet framför sig och var sedan i fullt språng på väg mot de skräckslagna skyttarna. Blotta utstrålningen från det legendariska svärdet skrämde dem så mycket att de båda skrikande föll ned i avgrunden sekunden innan svärdet ens träffade dem.
Ugglan var bara vagt medveten om vad han hade gjort och för tillfället tvivlade han inte en sekund på att svärdet var mäktigt nog att besegra Flamnaghim. Men ännu var han inte framme, vem kunde veta vilka faror som lurade på vägen dit? Till att börja med gällde det att inte trilla ned i någon avgrund i närheten. Marken han gick på bestod nu endast av en slingrande stig som ledde framåt genom halvmörkret. Ljuset var precis lagom för att han skulle se ett par meter framåt, men något slut på gången syntes inte till ännu. Eller? Jo, där framme blev marken äntligen bredare. När han närmade sig ytterligare lade han märke till en stor port på väggen längst bort.
Försiktigt sköt han upp porten efter att smygande närmat sig, och såg sig om efter något som kunde vara till direkt fara innanför porten. Inget sådant syntes till, så han tog mod till sig och klev in med Mästersvärdet höjt till hugg, om Flamnaghim skulle dyka upp. Rummet var helt fyrkantigt och mycket ljusare än något rum som Ugglan vistats i på länge. Ljuset kom från de fyra fat som stod i sina hållare, två på vardera sida om den röda mattan som gick mellan rummets två dörrar. Och precis framför dörren var mattan prydd med ett gyllene, uppspärrat öga ? tveklöst den onde magikern Flamnaghims egen symbol.
När Lord Uggla närmade sig gled dörren långsamt upp inåt som för att bjuda in honom. På andra sidan stod en hemsk figur insvept i någon sorts rött klädesplagg som endast lämnade en del av ansiktet synligt. Enbart genom den ondskefulla hållningen och utstrålningen kunde man se vem det var.
?Flamnaghim!? ropade Ugglan just när han klev in, och höjde svärdet framför sig medan han synade figuren i andra änden av rummet. Den andre reagerade inte synbart, han rätade på sig efter att ha stått lutad över något som bara kunde vara en säng även om designen var förskräcklig. I fot och huvudändan, höjda och liksom hukande över sängen, stirrade stora demonhuvuden på vem som helst som vågade lägga sig ned för att vila. Och i sängen låg en gestalt som Ugglan bara knappt skymtade, men han visste vem det var. Eowyn.