Nu mina vänner kan ni skatta / skratta er lyckliga! Efter att ha en ovanligt bra dag som började redan på morgonen - innan jag gått och lagt mig - har jag haft det så roligt att jag faktiskt skrivit ett extra långt kapitel, som kommer nu. Och inte nog med det! Om en halvtimme postar jag ytterligare ett kapitel!
-----
Kapitel 15
?Hallå själv!? svarade Ugglan artigt och var nära att fortsätta genom att fråga hur det stod till, en fråga som tycktes synnerligen onödig vid närmare eftertanke.
?Vad trevligt att få lite besök? fortsatte det medan Ugglan och hans vänner steg in i byggnaden.
?Ja?jo? jag förstår det? sade Ugglan ?Du går väl inte ut så ofta??
?Ha,ha! Nej det kan man ju inte påstå. Men sitt ned för all del.? Sade den högst besynnerlige värden. ?Det var länge sedan jag hade någon att tala med förstår ni, och ni får gärna stanna över natten om ni söker skydd.?
?Ursäkta om jag frågar?? sade Blue Wolf ?Men är det inte så att du är ett? träd??
?Ha, ha! Värst vad vi var observanta då!? skrattade trädet, för det var verkligen ett träd. Inte ett så värst stort träd, men likväl ett träd efter alla definitioner. En yvig grön krona reste sig över stammen och gav på så sätt trädet ett mycket trevligare utseende än något de tidigare sett i den här världen. Mitt i rummet stod trädet och såg på sina gäster med vad som antagligen var glädje i blicken.
?Det här råkar inte vara mörkerpalatset?? frågade Remik försiktigt.
?Mörkerpalatset?? sade trädet ?Åh, nej. Inte alls. Palatset ligger en bit härifrån, och jag skulle gärna gå ut och visa vägen, men som ni ser??
?Vi hittar nog det i morgon när det är ljust ute? sade Salamander utan att tänka på att de skulle dit just för att söka skydd under natten.
?Ljust och ljust?? sade trädet ?så värst ljust blir det väl aldrig här i mörkervärlden? Det finns bara halvljus och totalt mörker. Hur kommer det sig förresten att ni är här? Har ni kommit för att leta efter den Gyllene kraften??
?J?? började Ugglan men blev genast avbruten av trädet.
?Nå. Du kommer för sent i alla fall. Den lyder endast den som först rört vid den. Vet du? Det här var en gång det Gyllene landet. Gudinnorna som skapade världen gömde den Gyllene kraften, Trekraften, i den här världen. Vem vet varför? Kanske för att ge människan hopp om att få sina innersta önskningar uppfyllda? Hur som helst. Det här VAR det Gyllene landet, innan den där mannen kom hit för så länge sedan. Han var ledaren för ett gäng rövare någonstans ifrån, och han kom väl hit mest av en slump, eller så sökte han efter den gyllene kraften som alla andra. Emil, hette han. Han var den första att finna den Gyllene kraften, och när han rörde vid den? Vad som helst kunde egentligen ha hänt, men Emils sinne var lagt åt det mörkare hållet? rövare och allt.? Salamander vågade sig på att kasta en blick åt Nevyns håll, men drog snabbt tillbaka den av ren självbevarelsedrift. Sedan fortsatte trädet ?Det Gyllene landet blev förvandlat till detta. Mörkervärlden, en spegling av hans önskningar och hans innersta själ, ett land där han härskar allsmäktigt med sina onda krafter. Men Emil var inte den ende som kom till det Gyllene landet. Andra lycksökare snubblade in i världen som av en slump. Emils onda inflytande gjorde det lättare att ta sig hit, och när de gjorde det? De förvandlades. Till monster. Deras onda avsikter att ta över Trekraften och deras natur förvandlade dem. Även Emil förvandlades. Han fick krafter långt över det mänskliga, och även han blev vanställd av sitt maktbegär. Detta hände för länge sedan och ingen kallar honom längre Emil. De som alls vågar nämna hans namn gör detta efter det namn som han tog som sitt eget efter att han kom hit: Emildorf. Detta var som sagt vad som hände för länge sedan. Efter hand beslutade Emildorf att inte låta människorna som kom hit förvandlas till monster eftersom några av dem redan satt sig upp mot honom. De hade givetvis ingen chans, men detta fick honom att ändra sig så mycket att folket som kom hit omedelbart förvandlades till träd. Jag var den första. Jag är egentligen den enda av mitt slag. Den här platsen är helig nog att skydda mig från de värsta influenserna av magin. Jag kan fortfarande tala och röra på mina grenar ibland. He, he. De flesta träd kan inte alls prata, och det är nog lika bra det med tanke på vad de antagligen skulle säga. Till slut tröttnade väl Emildorf på träd, skulle jag tro. På senaste tiden har folk istället förvandlats till något som speglar deras personlighet? Men vad jag pratar. Ni är säkert trötta, så det är lika bra att ni passar på att vila nu.?
Knappt hade Ugglan hört orden innan han omedelbart föll i en djup sömn som varade hela natten utan avbrott. Han drömde otydliga drömmar om ondsinta rövare och otäcka monster, men inte ens detta förmådde störa hans sömn. När han åter vaknade upp var det redan sent på morgonen och trots att det sved i hela kroppen efter smärtan han fått erfara under duellen med Flamnaghim så kände han sig frisk nog att åter ge sig ut på äventyr och svinga sitt svärd mot de som förtjänade det.
När han såg sig om fick han syn på sina vänner som av allt att döma såg igenom packningen de hade med sig. Någonting stoppades i alla fall ned i Paddus ryggsäck.
?God morgon? sade Ugglan, varpå de andra upphörde med sina aktiviteter för att kort hälsa honom det samma ?Vad sysslar ni nu med??
?Vi packar väskan full med proviant. Trädet hade lite att ge oss, sade han strax efter att du somnade igår. Jag vet inte exakt vad det är, men det ser ut att vara ätbart och jag tog lite till frukost. Inte så illa.? Förklarade Remik.
?Har ni varit utomhus idag?? frågade Ugglan, men Remik skakade genast på huvudet.
?För farligt. Vi bör inte ge oss av på egen hand.?
?Var någonstans fanns det där palatset?? frågade Ugglan, vänd mot trädet.
?Ingen idé? sade Salamander ?han har varit tyst ända sedan i morse. Jag vet inte varför.?
Men just då började trädet skaka mjukt på sina grenar och slog upp ögonen med ett smått sömnigt uttryck i ansiktet. ?Vilken trevlig pratstund vi hade i natt! Och så trött man blev av det. Jag har sovit som en stock!? sade han och skrattade sedan lite åt sin lustighet. ?Tänker ni ge er av nu??
?Ja.? Sade Remik. ?Vi är ute på äventyr och har inte tid att stanna och vila någonstans, mer än nödvändigt.?
?Jag förstår.? Sade trädet ?men om nu har vägarna förbi så skulle det vara trevligt om ni kunde titta in en stund igen! Och gå inte för nära mörkerpalatset. Det är en av de otrevligaste platser jag känner till och det sägs att det tillhör Emildorf??
?Ingen fara? sade Salamander och gick ut genom dörren med ett ?hej då!?
De andra följde hans exempel och snart var de allesammans samlade utanför och redo att ge sig av. I vad som i brist på annat fick kallas för dagsljus såg byggnaden de kom ut från rätt annorlunda ut än vad de hade trott. Det var inte ett så värst litet hus, och stora statyer föreställande gorillor var uppförda på vardera sida om ingången. Runt omkring var marken på sina ställen stenbelagd, men där den inte var det växte det döda gräset upp som för att påminna dem om var de befann sig.
?Till mörkerpalatset då?? sade Remik som om det vore ett självklart beslut att ta.
?Men det skulle ju vara farligt?? sade Salamander.
?Allt här är farligt, men om vi går dit så kanske vi hittar något som säger oss vart vi ska gå?? föreslog Remik.
?Det stämmer? sade Ugglan ?om inte annat så måste vi ju utforska den här nya världen vi hamnat i. Vi vet ju inte heller om Flamnaghim lever än eller ifall han dog??
?Du tror att han finns i mörkerpalatset?? undrade Blue Wolf.
?Det är möjligt. Någonting måste det ju finnas, och vare sig det är Flamnaghim, Emildorf eller prinsessan Eowyn så är det värt att kolla upp!? sade Ugglan och såg sig om ytterligare. En bit bort reste sig något som möjligen var en skog, men som såg ut att vara alldeles för tät för att egentligen vara det, och bortom detta syntes någon form av byggnad resa sig över allt därunder.
?Jag antar att det är åt det hållet vi ska då.? Sade Paddus vänd i samma riktning som Ugglan, som bara nickade och började gå.
Det dröjde inte länge innan de fick se att vad som först hade sett ut som en skog egentligen var en mur av förtvinade men ändå stadiga växter. Växterna var inte riktigt träd, även om de bildade ett sorts sjukt missfärgat lövtäcke till tak över de smala knotiga stammarna. Tätt stod de, och så stadigt att de inte gick att rubba. Dessutom var de synnerligen otrevliga med sina vassa taggar som stack ut lite varstans och som avskräckte sällskapet från att försöka ta sig igenom.
?Vi får försöka ta oss runt? sade Nevyn, och de andra höll med.
Därefter valde de ett håll, osm råkade bli höger, och fortsatte gå längs den otrevliga muren, om än på något så när behörigt avstånd. Snart fick de syn på ytterligare något som förstärkte den otrevliga atmosfären. Statyer mer än dubbelt så stora som de själva stod uppresta i en rad. De föreställde någon form av huvuden om än förvridna på något omänskligt sätt så att de kom att likna någon grotesk blandning av en apa och en tjur med långa vassa horn. Medan de gick där kändes det som om de stora grinande munnarna och de onda ögonen hela tiden var vända mot dem, och när de väl passerat var Ugglan inte den ende som vände sig om ett antal gånger för att försäkra sig om att statyerna var kvar på samma plats som tidigare.
Till slut fann de någon sorts ingång bestående av en öppning i muren, som ledde åt det håll där de kunde se palatset. Med stor osäkerhet steg de in under taket av grenar med halvt förruttnade men samtidigt bleka löv som tycktes kväva det lilla ljus som försökte nå in. Inte bara ljuset utan även luften tycktes kvävas av grenarna, vilket fick sällskapet att tacksamt skynda på stegen när de fick syn på utgången efter att ha rundat ett hörn i denna besynnerliga allé.
Men fortfarande var de inte framme. När de kom ut fick de se att muren på nytt reste sig framför dem och att de bara kunde välja mellan att gå åt höger eller vänster.
?Nå, Salamander?? frågade Remik ?det här ser ut att vara en labyrint, tycker du inte det??
?Vi tar till vänster och fortsätter följa väggen som vi nyss följde på utsidan. Det är bästa sättet.? Sade Salamander och försökte ta täten, men hamnade bara precis bakom Ugglan som skyndade fortare. För en stund blev vägen bredare och muren på deras högra sida mer avlägsen, men det var inte något som skulle undersökas, enligt Salamander. Strax befann sig väggen nära dem på höger sida igen och nu syntes även någon form av ingång lik den de nyss gått in genom, men även detta förkastades av Salamander. Snart tvingades de att svänga av åt höger eftersom väggen gjorde det samma och Remik gladde sig nästan åt att de nu skulle komma tillbaks till platsen där Salamander först inte velat gå in, vilket visade att hans metoder tog längre tid.
Strax innan väggen på nytt svängde fick de syn på en öppning, så sned att den var nästan omöjlig att upptäcka på långt avstånd, och Salamander ledde dem vidare genom ännu en fasansfull gång. På samma sätt som tidigare skrämdes de av de onaturliga naturliga väggarna även om den första omedelbara skräcken försvunnit, och återigen blev de lättade av att komma ut på andra sidan. Som en trevlig omväxling bestod nu väggen framför dem av någon typ av berg som inte tycktes lika farlig som trädväggen som de nu följde åt vänster.
Än så länge hade Salamanders labyrint-taktik fungerat anmärkningsvärt bra men nu leddes de rakt in i en återvändsgränd, om än en mycket kort sådan, innan de vände om och fortsatte, nu längs stenväggen. Strax fann de ännu en passage åt höger, men då denna var just på höger sida så struntade de i den för tillfället. Istället fortsatte de rakt fram tills de tvingades att ta åt höger in i, visade det sig, en ny återvändsgränd. Nu hamnade den tidigare ingången på deras vänstra sida, vilket innebar att de nu gick in genom den.
Till deras förskräckta förvåning hamnade de nu inne i en längre gång som slingrade sig vidare under de obehagliga taket, och som då och då delade på sig. En tryckande, obehaglig, instängd känsla lade sig över dem där de förvirrat gick och förgäves försökte finna en väg ut. Taket kvävde ljuset till sådan grad att de nu gick omkring i samma mörker som om det hade varit en molning sommarnatt, om än mycket obehagligare och kvavare. De använde samma taktik som tidigare, men samtidigt kändes det som slöseri med tid nu när situationen var som den var och de alla ville ut så fort som möjligt.
Plötsligt skrek Salamander till och började springa som en galning och skrek ?Ta bort den!!!?. I uppståndelsen tyckte sig Ugglan se något som satt fast på den andres rygg innan de alla skyndade efter för att hinna ikapp.