Ursäkta att jag dröjde, men det blev lite strul...
-----
Kapitel 16
I så högt tempo de förmådde sprang Ugglan och resten av sällskapet genom labyrinten, men Salamander sprang ännu fortare i sin vilda panik och han försvann snart utom synhåll. Detta innebar att hans vänner nästan tappade bort honom i en korsning om det inte hade varit för hans skräckslagna skrik som ledde dem vidare. Fyllda av rädsla för att något otrevligt hänt med Salamander skyndade de vidare tills de slutligen hittade utgången.
Samtidigt hittade de Salamander som fem meter från utgången låg ned på marken, snyftade våldsamt och dunkade nävarna i marken samtidigt som han skrek ?Ta bort det!? Sällskapet stannade förvånat upp och tittade på honom, vilket fick honom att tjuta än högre ?Ta bort det! Det äter upp mig!?
?Eh? sade Paddus ?Salamander? Det är bara en liten apa??
?Hm?!? utbrast Salamander, vred på nacken och fick syn på den lilla apan som lekfullt skuttade upp och ned på hans rygg, och reste sig sedan så snabbt att apan halvt flög iväg, halvt skuttade undan.
Resten av sällskapet hade svårt att hålla inne skrattet trots att Salamander förklarade att det inte var det minsta roligt. Under tiden återvände apan efter att ha tagit skydd en bit bort och när den kom närmre väste Salamander till och frågade vad den ville.
?Är det inte något konstigt med apan?? undrade Ugglan ?Den ser liksom lila ut??
?Ki ki!? utbrast apan ?Jag är apan Kiki!?
?Ser man på?? sade Remik ?den talar.?
?Ja? vad gulligt? sade Salamander med rösten full av ironi.
?Jag älskar pengar! Ki ki! Mer än något annat, ki ki!? sade Kiki och såg vädjande på sällskapet ?Kan ni tänka er att avvara lite? Ki ki!??
?Girig är han också?? sade Salamander och vände sig sedan mot apan ?titta inte på mig sådär, av mig får du inga pengar!?
?Ki, ki!?
?Är du möjligtvis släkt med kung Zora?? frågade Ugglan avvaktande, men apan hoppade bara upp i luften, slog några volter och skakade på huvudet.
?Ska vi ge honom några pengar?? undrade Paddus och såg på de andra.
Blue Wolf hade redan tagit upp två femrupier och kastade dem snabbt åt apan innan någon hann protestera. Apan plockade tacksamt upp pengarna och sade ?Tack så mycket! Ett väldigt bra val, ki ki!?, varpå han slog ett par volter, skuttade rakt in i en vägg och klängde sig upp över kanten.
?Jaha?? sade Salamander ?så blev vi äntligen av med honom då!?
Sedan upptäckte de att de nu befann sig nära någon sorts trappa i sten. Vart den ledde gick inte att se eftersom den försvann bakom ett hörn, men med tanke på att palatset reste sig över väggarna precis i den riktningen så kunde trappan knappast leda någon annanstans. Därför gick de försiktigt närmre och närmre tills de slutligen rundade hörnet och därifrån skådade palatsets framsida i sin helhet för första gången.
Det första de lade märke till, och som också fick dem att hoppa till en aning var de stora gorillastatyerna som var placerade precis där trappan började, som ett par vakter. Trappan fortsatte sedan att leda uppåt ett trettiotal meter och än längre framåt ända tills den slutade vid ingången till palatset som även den var vaktad av jättelika gorillamonster, om än mycket större. Dessa giganter sträckte sig ända från marken vid ingången och tjugo meter rakt upp för att sluta i höjd med taket. Från början gav detta intrycket av att palatset var ganska nära och litet, men när de kom närmre insåg de att palatset i själva verket var enormt stort och Ugglan kunde inte låta bli att fundera på hur i hela världen någon hade lyckats göra två så stora och samtidigt identiska statyer.
När de kom än närmre fick de till sin förvåning se att det inte fanns någon ingång där den logiskt sett borde ha funnits, det vill säga mitt mellan aporna som nu inte vaktade den. Sällskapets blickar gick uppåt längs väggen, och åt både vänster och höger, men ingen ingång syntes till.
?Kanske det går att gå runt?? föreslog Nevyn och skulle just till att börja balansera iväg på en list som utgjorde en sorts utsmyckning och som av allt att döma ledde ett helt varv runt byggnaden, då de plötsligt fick syn på något.
Det var apan Kiki som kom skuttande uppför trappan bakom dem, och som stannade till när han kommit ifatt. ?Om ni ger mig etthundra rupier så ska jag öppna den hemliga gången åt er. Ki, ki!?
?Etthundra rupier!?? utbrast Salamander ?Tror du att vi är rika eller??
?Ki, ki!?
?Jag tycker att vi ska försöka hitta den själva!? sade Salamander och sneglade på apan.
?Det har vi ju redan gjort.? Protesterade Nevyn ?Det finns ingenting att hitta här!?
?Ta det lite lugnt med det där?? sade Salamander varnande till Blue Wolf som redan plockat upp sin börs ??men gör som du vill. Om du litar på apskrället så ge honom pengarna då!?
Ur börsen plockade prästen snabbt fram fem stycken tjugorupier och räckte över dem till apan som genast sken upp och gjorde ett par volter i luften. Sedan började han ivrigt klättra uppför en av statyerna med ett glatt ?Ki ki?.
?Där ser du? sade Salamander ?Nu sticker han iväg med dina pengar utan att hjälpa oss. Jag visste det?
Det dröjde inte länge innan den lilla apan klättrat hela vägen och försvunnit över taket, vilket fick Salamander att sucka och titta konstigt mot Blue Wolf. ?Där ser du! Han hjälpte oss inte ens. Du kan inte lita på alla du träffar bara för att det där trädet var snällt mot oss.? Sade han och lutade sig trött mot väggen mellan aporna. ?Det är det där prästyrket som gjort dig alltför snäll. Var får du föresten??
Längre än så hann han inte innan han plötsligt föll baklänges då den dolda dörren öppnades med en smäll. Utan ett ord klev Blue Wolf in före de andra, rakt över den liggande Salamander, som snart kom på fötterna och skyndade sig in.
?Ok, då!? sade han buttert ?den här gången hade du tur?
När sällskapet väl kom in i vad som tycktes vara någon sorts hall blev de först stående helt stilla, halvt ihjälskrämda. De hade inte ens lagt märke till de enorma monster som stod genast vid ingången som ett par vakter. De reste sig tre meter upp i luften och tycktes bestå mest av armlika tentakler. De hade ögon också, eller rättare sagt ett öga var. Enorma stora ögon som stirrade rakt på dem när de kom in. Dessutom var de väldigt tjocka och obeskrivligt fula. En kort stund följde då ingenting hände, ända tills Nevyn plötsligt lade märke till något.
?De är ju bara statyer? sade han ?fula statyer dessutom.?
?Jo, du har rätt? sade Blue Wolf samtidigt som alla slappnade av, sedan knackade han till en i huvudet med sin stav. För en stund oroade sig Ugglan för att de skulle vakna, men ingenting hände.
?Då går vi väl vidare då?? sade Paddus och gick före, tätt följd av Ugglan, och med de andra en så liten bit som möjligt bakom. Det var verkligen inte dags för några Salamander taktiker nu när de befann sig i ett palats, så han fortsatte rakt fram i en korsning efter att försiktigt sett sig om efter fler hemska saker. Snart hittade han också några i form av dödskallar som låg utplacerade lite hursomhelst. ?Otrevligare platser får man leta efter.?
?Apropå otrevligheter? sade Nevyn med låg röst ?så tror jag att vi är förföljda sedan förra korsningen?, varpå alla stannade och hörde trippet av små fötter. Och det lät inte som några trevliga små fötter heller. Snabbt vände sig alla om exakt samtidigt och fick syn på något som både såg rätt lustigt ut och rätt skrämmande.
Det rörde sig om något som såg ut som en korsning av en rätt stor gris och en sköldpadda, och den trippade lätt efter dem ända tills den såg att alla vänt sig om - då den istället stannade till. Det gick inte att se särskilt mycket av varelsen bortsett från bakkroppen, som dock såg ganska muskulös ut. Anledningen till detta var den stora skölden som var placerade över huvudet och större delen av kroppen, och som såg ganska tung ut. Bortsett från ett par hål där ett par otrevligt plirande ögon mötte deras blickar tycktes större delen av djuret vara skyddat av masken. Det hela påminde av någon anledning Ugglan om en munkorg för en argsint hund, men något sade honom att den här skölden knappast satt där för att varelsen INTE skulle skada någon.
Efter att ha tvekat mindre än en sekund störtade den lilla monstergrisen fram emot sällskapet med en mycket otrevlig hastighet och det var knappt att Blue Wolf hann hoppa undan innan varelsen brakade in i väggen bakom med ett ?Klonk?. Genast, och med en förvånande hastighet, backade varelsen tillbaka som för att undvika en motattack. När den gjorde detta fick Blue Wolf syn på ett par av dödskallarna som legat på golvet där monstret plogat fram. Eller, han fick snarare syn på vad som fanns kvar av skallarna ? och detta gladde honom inte särskilt mycket med tanke på att det lika gärna kunde ha varit hans egna ben som hamnat i vägen. Men nu hade monstergrisen hämtat ny sats och det var nu Nevyns tur att hoppa undan, och sedan Paddus eftersom han stod genast bakom.
?Döda den fort innan den skadar oss!? rekommenderade Salamander.
?Jo.. ? sade Ugglan ?Hittills har den överraskat oss, men nästa gång gör vi julskinka av den?
Som om varelsen förstått vad de talat om ? detta kan ju också ha berott på att alla plötsligt stod redo med sina vapen ? fortsatte den istället backa en bit för att sedan vända om och försvinna samma väg som den kommit.
?Ha, ha!? utbrast Salamander ?Det verkar som om den vet vad som är bäst för den!?
Men knappt hade de vänt sig om för att börja gå igen innan plötsligt ett mycket påträngande klapper ekade genom korridoren. Fast den här gången var det inte riktigt som trippet av små fötter, och det var knappt att någon behövde vända sig om för att bekräfta vad som hände.
?Trevligt? sade Nevyn ?Den lille har tydligen många vänner??
I och med att han yttrat dessa ord fick de andra flera hundradelssekunders försprång som de inte var sena att använda till att fly. Nevyn hakade snabbt på och snart flydde alla för livet längs de långa korridorerna i mörkerpalatset, och hela tiden hade de dels en otäck känsla av att de sprang rakt inåt mot dess okända inre samt en än mer otrevlig känsla av att monstergrisarna närmade sig och att de inte tycktes ens hälften så trötta fastän de var minst dubbelt så många som dem själva.
Till slut lyckades Nevyn finna en dörr till vänster om dem och stannade till. Denna udda sysselsättning fångade genast de andras uppmärksamhet vilket fick även dem att stanna upp.
?In här!? ropade han, fastän det inte direkt behövdes. Sekunden efter att alla kommit in stängde Nevyn dörren och låste den eftersom nyckeln turligtvis fanns på insidan. Sedan han stängt blev allt mörkt. Det fanns inga som helst ljus i rummet de kom in i, men detta spelade inte så stor roll just nu.
?Vi är i säkerhet!? utbrast Blue Wolf lyckligt.
?Luktar det inte bränt?? undrade Nevyn exakt samtidigt, vilket resulterade i att ingen hörde honom.
?Någon som har eld?? frågade Ugglan och böjde sig ned över Paddus ryggsäck för att ta upp något att lysa vägen med. Det blev ljust en kort stund, men sedan mörkt igen.
?Tack? sade Ugglan irriterat ?Men lite längre nästa gång??
?Eh? Vi har inte gjort något? Sade Salamander ?Det var något längre in i rummet, och vad det än var så tror jag inte att det sprutade eld för att vara snällt mot dig.?
?Sprutade?? undrade Ugglan i samma sekund som det började bulta våldsamt på dörren bakom dem.