Nytt inläggBesvara inläggetLista inläggTill välkomstsidan

Ugglespecial nr 2

Fortsättningen på US2 kommer här, eftersom det gamla just åker ned i arkviet med det här inlägget. Men först ska jag bara säga:

Jepp...
Du såg mig Fel. Men jag var inte i rummet just då :@)
Jag var halvvägs i säng innan jag insåg att jag glömt bort att posta US2...
Dock hade jag inte tid att prata med någon (därav invisible mode).

-----

Kapitel 17

?Vems idé var det egentligen att vi skulle gå in här?? undrade Nevyn.
?Din!? ropade de andra i kör.
?Eh.., jaha?? sade Nevyn
?Man skulle verkligen kunna säga att vi kommit ?ur askan?? härvidlag avbröts Ugglan av att han och hans vänner plötsligt var tvungna att undfly ett stort eldklot som kom dånande emot dem, men han lyckades ändå avsluta sin mening sekunden senare ?i elden.?
?Om det bara inte vore så mörkt?? började Nevyn.
?Mörkt?? upprepade Salamander ?mörkt är bra. Om det är mörkt så betyder det att du inte brinner.?
?Ni tror inte att vad det nu är som sprutar eld kanske skrämmer bort monstergrisarna?? föreslog Paddus hoppfullt, medan de försiktigt försökte ta sig så långt bort ifrån den eldsprutande saken som möjligt, helst utan att snubbla.
?Visst.? Sade Salamander ?Gå och kolla om han har en tagg i tassen som du kan dra ur för att få honom att bli snäll mot dig??
Någonstans till höger om dem hördes ett flammande ljud, och när de såg dit fick de se något som antagligen var konturerna av monstret ifråga. Det var inte särskilt stort, men det såg ut att ha horn. Mer syntes inte, och det var nog lika bra det. Till vänster om dem låg väggen tyst och luktade bränt. Bakom dem någonstans hördes ett stort brak som om någon plötsligt öppnat en dörr med murbräcka.
?Jag har hittat en dörr!? viskade Nevyn strax därpå.
?Jag vet inte om vi borde?? började Salamander.
?Det kan väl knappast bli värre?? undrade Nevyn samtidigt som han gick först genom dörren, tätt följd av alla utom Salamander.
?Det verkade så sist också!? protesterade han ?om någon annan hade hittat den här dö?? hann han säga innan Ugglan tog tag i och drog in honom, varpå dörren snabbt stängdes igen.
Platsen de nu befann sig på var med närmast träffande ord något som kan benämnas som en balkong. Balkonger är fyrkantiga, leder inte särskilt lång, och befinner sig oftast högt över marken. Det enda som talade emot resonemanget var att det inte tycktes finnas någon mark under dem. Dock fanns det en stor kista mitt på golvet, och det var inte längre mörkt.
?Se nu vad ni ställt till med?? sade Salamander ?Vi kommer inte vidare nu.?
?Du får gärna gå tillbaks genom dörren, om du vill?? föreslog Remik och granskade kistan som tycktes vara låst. Med en spark rättade Ugglan till problemet, eftersom det blev ett stort hål i det murkna trät där som låset just suttit. Efter att ha lyckats få loss foten, vilket krävde sina ansträngningar, överlät han sedan åt Remik att öppna.
?Precis vad vi behövde?? sade Salamander surt ?en överdimensionerad slägga??
?Det är ingen slägga? rättade Remik ?Det är en tvåhandshammare. Man använder dem i strid. Jag har tränat använda sådana tidigare, fast det var väl ett tag sedan."
?Vad bra då?? sade Salamander och pekade på dörren de kommit genom ?Då kan du ju slå ned monstergrisarna? de tycks vara här nu?
Under tiden lutade sig Ugglan över kanten för att försöka se något intressant. Med tanke på att det enda övriga som syntes var ett stup utan botten, var det väl inte så konstigt att han genast lade märke till en liten gångbro som gick från den högra kanten av hans synfält till den vänstra, ungefär fyra meter nedanför dem. Även om hans synfält var begränsat av den dunkla belysningen, så tycktes det i alla fall röra sig om minst fyrtio meter åt båda hållen.
?Ned här!? ropade han och tog ett vigt skutt över kanten. Blue Wolf var snabbast att följa och sedan kom Paddus, Nevyn och Salamander nästan samtidigt. Med en duns slog Remik sedan ned med hammare och allt.
?Säg inte att du tänker ta med den där?? sade Nevyn.
?Den kan komma till hands?? sade Remik och tystnade efter att just ha trampat på något som högt sade ?Klick?.
?Klick?? sade Paddus.
?Klick? bekräftade Ugglan.
Ett brak uppifrån sade dem att monstergrisarna nu befann sig på balkongen, samtidigt som ett sorts muller nedifrån fångade deras uppmärksamhet än mer.
?Muller?? sade Nevyn.
?Muller? bekräftade Ugglan. ?Klick - ? - Muller.?
?Spring!? utbrast Blue Wolf, även om det var ganska uppenbart, och i samma stund började marken plötsligt att gunga och skaka.
Åter bar det av i hög hastighet, och den här gången åt ett helt slumpvist valt håll, vilket bara råkade bli vänster. Förhoppningsvis var det ett snabbare håll än det andra, annars skulle det tredje hållet mycket snart ställa till med problem. Delar av bron började brista och trilla av just som Ugglan tyckte sig höra en duns någonstans bakom dem. Han vred på huvudet för att se efter. Någonting som det kom eld ur på ett kusligt sätt befann sig plötsligt på bron bakom dem. I än högre tempo än förut fortsatte de nu att springa, alltmedan delar av taket nu störtade ned på sina ställen.
En plötslig ingivelse grep tag om Ugglan, som nu stannade ?Fortsätt ni. Jag stannar här och ser till att den där inte kommer förbi.? Sedan ropade han till varelsen med hög röst ?Här kommer du inte fö?!?
Tack vare ett kraftigt ryck i armen från Paddus slets Ugglan iväg innan han ens hunnit avsluta sin mening, och flykten fortsatte sedan återigen med hög fart. Bron de sprang på nu lystes upp ytterligare av eldslågor någonstans bakifrån, men ingen hade någon större lust att vända sig om för att se efter exakt vad det var. Att en bit av bron plötsligt saknades framför deras fötter utgjorde inget problem eftersom de redan var upp i en så hög hastighet att det räcktes med ett enda kliv för att ta sig över. Sedan syntes plötsligt slutet av bron. Marken blev i alla fall bredare där framme och den tycktes inte gunga lika mycket. Det tycktes inte heller vara så långt borta, vilket fick Ugglan att knipa igen ögonen och spurta den sista biten med samlad kraft. Även de andra skyndade sig även om de inte riktigt höll samma hastighet, och snart befann sig allihop på säker mark.
Till hela sällskapets förvåning slutade bron plötsligt att skaka och låg istället helt stilla medan varelsen där borta, som nu tycktes bestå enbart av sprutande eld och konturer, fortsatte rakt emot dem. Detta varade i ungefär två sekunder, sedan brast någonting och hela bron rasade på en gång i blandat stora och små bitar. Varelsen där ute föll lika bra som allt annat, och sedan var allt tyst igen.
Ugglan steg fram till kanten och tittade ned mot allt som föll. Det mesta hade redan försvunnit tom synhåll då plötsligt ett eldklot kom farande rakt mot honom med en enorm hastighet. Klotet missade precis och slog istället ned i marken under honom, som skakade till lite lätt. En liten spricka bildades på bråkdelen av en sekund och plötsligt rasade den lila del av marken som han stod på ned mot mörkret där nere. I sista stund fick han tag i kanten, samtidigt som den gamla ingivelsen åter tog tag i honom ?Strunta i mig! Spring! Fort!?
?Eh?? sade Salamander och böjde sig ned ?Varför??
Just då tappade Ugglan taget och påbörjade sitt långa fall. Men det blev betydligt kortare tack vare att Salamander grep tag om hans händer och med hjälp av Remik hävde upp honom, och snart var han uppe igen.
Ungefär då lade Ugglan märke till den öppna dörren till vänster. Eller rättare sagt den trasiga dörren till vänster. Den hade slagits ned från gångjärnen och spruckit på ett antal ställen. På andra sidan av dörren var det helt mörkt även om han tyckte sig kunna se något som flammade till som hastigast.
?Oh, nej? sade han och även de andra lade nu märke till den obehagliga situationen.
?Jag tror vi gör bäst i att skynda oss så mycket vi kan nu? sade Blue Wolf och skyndade iväg. Det blev inte mycket mer än lätt jogging eftersom alla nu var mer eller mindre dödströtta av allt springande. Men hellre dödströtta än bara döda. När de hunnit en bra bit, precis så långt att de kunde tro att faran var över hördes återigen det välbekanta trampet bakifrån. Strax efter denna upptäckt rundade sällskapet det hörn som annars skulle ha garanterat att monstergrisarna aldrig skulle ha fått syn på dem igen.
Strax efter svängen kom de, till sin stora lycka, fram till en fyrvägskorsning där de svängde höger. Genast därpå rundade de åter ett hörn och hade på så sätt försvunnit ur monstergrisarnas synhåll. Detta var ju alltid en tröst för sällskapet som nu saktade in och växlade över till rask promenadtakt för att spara på krafterna. Nu när paniken släppte taget om Ugglan för första gången på ett bra tag blev hans kropp plötsligt mottaglig för tröttheten, och det började även värka i bröstet där han tagit mest stryk under duellen med Flamnaghim. Om de inte hade befunnit sig på denna högst otrevliga plats skulle han ha satt sig ned för att vila omedelbart, men det tycktes inte vara någon vidare idé just för tillfället. I stället bet han ihop och följde de övriga, först över en tjugo meter lång, fyra meter bred, bro som ledde över ett stup, och sedan längs ytterligare en korridor för att till sist stanna upp helt liksom de andra.
Vägen såg väldigt mycket ut att vilja ta slut där framme, vilket inte var precis vad Ugglan och hans vänner ville. Det hela krävde förstås en undersökning, och de närmade sig allihop kanten. Försiktigt tittade Ugglan ned över kanten, men ryckte genast tillbaka huvudet och hoppade undan. Bara utifall att det skulle finnas några monster där nere. Men liksom allt annat så fanns det inte heller några monster där nere. Det fanns absolut ingenting förutom mörker, och det samma gällde framåt och snett åt sidorna. Inte ens någon smal list att gå längs invid väggen.
?Jaha. Vad gör vi nu då?? sade Nevyn.
?Ska vi hoppa och se var vi landar?? föreslog Paddus.
?Hoppa du först och säg till om du landar mjukt. Om du inte säger något antar vi motsatsen.? Svarade Salamander.
?Vi har bara en sak att göra? sade Remik ?gå tillbaka samma väg som vi kom.?
?Men monstergrisarna är ju där borta. De kanske gick åt fel håll, men de är någonstans åt det hållet i alla fall! Tänk om vi går rakt in i dem?? protesterade Nevyn.
?Då får vi helt enkelt stanna där vi möter dem och slåss, och hoppas på det bästa? sade Remik så beslutsamt att Ugglan gjorde helt om på en gång och tog täten. Det var ju trots allt det enda de kunde göra.
?Vi har ju ändå bara haft otur hela dagen. Så den här gången borde vi rent statistiskt ha tur? sade Blue Wolf i ett misslyckat försök att verka optimistisk.
Promenaden tillbaka gick även den i raskt tempo och till en början såg det i alla fall ut att gå bra. Egentligen såg det ut att gå bra mycket längre än vad det hördes som om det skulle gå bra. Sällskapet hade inte hunnit längre än till mitten av bron innan ett rytmiskt trampande hörde längre bort i korridoren. Genast stannade de upp och drog sina vapen, förutom Remik som bara greppade den stora hammaren på ett bättre sätt än tidigare.
?Jag begriper fortfarande inte varför du släpar omkring på den där saken hela tiden? sade Salamander ?den måste väga hur mycket som helst!?
?Men den är säkert bra att ha när man ska slåss mot de här bepansrade monstergrisarna. Era svärd måste träffa mycket mer exakt eftersom de har de där sköldarna över huvudet.? Förklarade Remik.
?Men?? fortsatte Salamander ?Är den inte svår att manövrera??
?Inte alls? sade Remik och lyfte upp hammaren och svingade den med sådan hastighet runt sitt huvud att det var ett under att alla hann med att ducka. Sedan fortsatte han genom att svinga den framför sig ett par gånger, och gjorde sedan ett hugg uppåt. Det var då den slant ur handen på honom och flög rakt upp mot taket. ?Se upp!?
I vild panik började alla försöka akta sig på den smala bron, vilket betydde att de fick flytta sig åt sidan så gott de kunde, och att - när hammaren roterade i luften och på det sättet såg ut att falla ned på ett nytt ställe - försöka flytta sig åt ett annat håll. Antalet människor på den smala bron gjorde att allihop mycket snart sprang in i varandra, föll omkull och förblev sittandes, i sina försök att hålla sig undan den snurrande hammaren. När hammaren till sist slog ned mitt i bron blundade allihop redan i sina förhoppningar att i alla fall slippa se sin egen död. Ugglan bestämde sig dock sekunden innan att oddsen trots allt var fem mot en att just han skulle bli träffad och öppnade därför ögonen i tid för att få syn på monstergrisarna som nu var på väg mot dem i full fart endast ett tjugotal meter bort.
En obehaglig blandning av upprepade ?krack?, ?krick?, ?kras? och ?prrrikk? hördes när hammaren slog ned och ett sorts ojämnt mönster spred sig över bron ett par, tre meter i radie från nedslagsplatsen ? det vill säga hela det område där de satt. Sedan sade det ?brak? och omgivningen rusade uppåt innan Ugglan hann med att inse viktiga detaljer som att mönstret var sprickor, eller ens att det faktiskt inte var omgivningen som rörde sig.


-----

Jag tog mig friheten att lägga in hammaren från OoT eftersom den var lämpligare än den i aLttP...
Det ska också tilläggas att det länge fanns en annan del i mitten (hela delen med bron) innan jag kom på att det var ett för bra ställe att slänga in lite... ja, ni ser ju själva vad det liknar :@)


Namn: ugglan
E-post:
Tid: 01:40
Datum: 2002/08/15