Bra kapitel?
Det beror nog på att jag känner mig mycket bättre än på länge... nästan ett år :@)
Lagom i takt med fantasyfestivalen kommer jag förhoppningsvis att överskrida årsmåttet av att må bra :@)
Nästa kapitel:
-----
Kapitel 18
När Ugglan öppnade sina ögon nästa gång var världen upp och ned, bokstavligt talat. Nevyn och Blue Wolf stod framför honom, fast upp och ned. De lade inte märke till att han öppnade ögonen utan fortsatte helt enkelt med att vara upp och ned. För tillfället tycktes de stå och granska en blå sak. Men det var inte vilken blå sak som helst. Bortsett från att den var upp och ned sade den även ?boing? när Blue Wolf sparkade till den. Ett vagt minne av rasande mörker och ett högljutt ?BOOIINNGG!? susade genom hans huvud. Sedan flyttade han benen åt sidan för att se bättre. Där, utspridda längs en vägg låg Remik, Salamander och Paddus och sov ? upp och ned.
Tämligen ovigt rullade Ugglan åt sidan och satte sig på ett sådant sätt att världen återigen var åt rätt håll. Bakhuvudet som protesterade mot denna plötsliga rörelse gav honom en ordentlig huvudvärk. Hans ben slog i marken och i nästa stund stod han upp.
?Gick det bra?? undrade Nevyn, som av någon anledning höll tag i honom på ena sidan.
?Gick vad bra?? frågade Ugglan, och vände sig åt andra hållet där han fann Blue Wolf.
?Vi föll ned en bra bit och skulle säkert ha slagit ihjäl oss om det inte vore för den här blå saken som säger ?boing?? sade Blue Wolf ?Men vi studsade riktigt ordentligt efter nedslaget och vaknade inte upp förrän nyligen.?
På försök släppte Nevyn taget och överlät åt Ugglan att stå upp så gott han kunde. Det gick som tur var ganska bra, även om han ganska snabbt satte sig ned efter att även Blue Wolf släppt.
?Hur gick det för de andra?? frågade han.
?Vet inte.? Sade Blue Wolf ?Vi vaknade som sagt nyss och har inte hunnit se efter än.?
I ögonvrån såg Ugglan hur Salamander reste sig upp, varpå både Blue Wolf och Nevyn gick för att se efter hur det stod till med honom. Även Remik och Paddus började nu kvickna till och när det väl konstaterats att alla var mer eller mindre oskadda satte de sig allesammans längs en vägg för att pusta ut. Rummet de befann sig i var på något mystiskt sätt upplyst och saknade tak. I alla fall var det ett antagande de gjorde med tanke på att inget syntes där uppe och att de hade kommit ned den vägen. Rummet var inte särskilt stort och de kunde se allt som fanns att se där inne. Detta utgjordes av en dörr, som enligt Nevyn var låst, samt den blå saken som säger ?boing? om man slår på den.
Efter att ha delat en måltid bestående av någonting oidentifierbart som legat i Paddus ryggsäck klappade var och en i sällskapet till den blå saken som varje gång svarade med ett ?boing?. När denna tacksamhets ceremoni var över gick de fram till dörren och öppnade den på ett allt utom försiktigt sätt med Remiks slägga.
På andra sidan dörren fanns, inte helt oväntat, ett nytt rum. Det här rummet var så gott som tomt förutom en ensam staty, ungefär av Ugglans höjd, som stod i mitten av rummet och väntade på dem. Den var på något sätt rosaaktig och hade ett huvud som påminde lite som en fladdermus och en elefant på en gång. Ugglan gick försiktigt fram till den och granskade den noga, medan hans vänner stannade kvar vid ingången. När han var färdig vände han sig om och såg på sina vänner som plötsligt såg mycket häpna ut. Därför vände han sig åter mot statyn för att se om det var något med den, men så var inte fallet.
Han vände sig sedan och tog ett par steg mot sina vänner, som fortfarande såg mycket häpna ut. Sedan svängde han till höger och gick sedan baklänges från sina vänner för att försöka se vad det var de tittade på. Någonting tog emot hans rygg och tvingade honom att stanna. När han vände sig om fick han se att han dumt nog måste ha backat snett eftersom han nu stod mitt framför statyn igen. Åter vände han sig om mot sina vänner, som fortfarande såg förvånade ut och frågade ?Vad är det??
?S?s?statyn?? svarade Nevyn.
?Vad är det med den?? undrade Ugglan ?Det är ju bara en vanlig staty? sade han och sträckte ut handen bakom sig och knackade statyn i huvudet.
Eftersom han konstigt nog hade känt hur någon knackat honom själv på huvudet vände han sig sedan om, och såg inget förutom statyn. Han tog ett steg tillbaka för att se bättre och fick till sin förvåning se hur statyn samtidigt tog ett steg bakåt. Jo, det var något konstigt med statyn. Försiktigt gick han framåt och mötte statyn halvvägs och knackade den lätt på bröstet, varpå han själv for till golvet av slaget som han fick i bröstet. Snabbt backade han ett steg och drog sitt svärd, bara för att få se statyn göra det samma i exakt samma hastighet. Den tycktes även göra en grinande grimas mot honom. Nu började den bli riktigt irriterande. Dessutom syntes det att den var ond. Detta var för tillfället nog som skäl för att döda den och Ugglan högg därför till med svärdet mot staty-varelsens huvud. Han kom på bättre tankar i sista stund och hejdade sig då han insåg att den andre fortfarande apade efter.
?Strunta i honom? rådde Blue Wolf, som tillsammans med de andra nu närmat sig för att se efter vad som hände ?Vi går runt den, helt enkelt.?
?Jo, du har rätt.? Sade Ugglan och tog ett steg åt sidan, bara för att åter finna sig ansikte mot ansikte med statyn ?Åh, du din!?
Återigen hejdade sig Ugglan mitt i en attack, men stoppade sedan undan svärdet för säkerhets skull. Även nu härmade statyn honom. Förbryllat kliade Ugglan sig i huvudet och fick till sitt förtret återigen svar genom en identisk rörelse.
Nu närmade sig Blue Wolf för att hjälpa till, och varelsen vände sig istället mot honom.
?Om man skulle ta och lyfta bort den där saken?? föreslog han och sträckte ut händerna bara för att möta statyns halvvägs.
?Flytta på er? kommenderade Nevyn plötsligt och när de vände sig åt hans håll fick de se att han plockat upp pilbågen ur Paddus ryggsäck. Sedan backade han så långt han kunde, samtidigt som statyn, som nu var inriktad på honom gjorde det samma tills båda stod med ryggen mot varsin vägg.
Plötsligt släppte han iväg en pil och i exakt samma ögonblick svarade varelsen med att spotta ut ett klot av eld som i hissnande hastighet färdades rakt mot Nevyn. Men Nevyn var, till allas förvåning, precis lika snabb att ducka - vilket antagligen räddade hans liv. Eldklotet passerade istället rakt över hans huvud för att slå in i väggen bakom, och i andra änden av rummet hade även statyn duckat för att vika undan.
Ugglan tittade aningen klentroget mot Nevyn som för att fråga vad det hela skulle vara bra för, då denne plötsligt ställde sig upp och betraktade sin motståndare som fortfarande hukade sig. Ingenting hände under ett par sekunder. Sedan vinglade den till och föll åt sidan.
?Jag spände inte bågen helt? svarade Nevyn efter alla frågande blickar ?Och sedan hoppades jag att eldklot inte tappade fart på samma sätt.?
?Hur visste du att den kunde spotta eldklot?? undrade Paddus.
?Åh, jag antog bara det. Eftersom den nu inte hade något riktigt avståndsvapen så antog jag att den hade någon särskild förmåga, och då var eldklot det mest uppenbara.?
?Aha?? sade Ugglan, inte helt övertygad, och närmade sig dörren i andra änden av rummet ?Remik??
?Med nöje??
Innan ens dammet lagt sig trädde sällskapet in genom den sönderslagna dörren. Ugglan först, sedan Remik med hammaren redo, sedan Nevyn med en pil redo i bågen, sedan Blue Wolf med sin stav och sist Paddus och Salamander med dragna svärd.
?Synd att det inte fanns någon här.? Sade Ugglan aningen besviket.
?Just det? sade Remik ?Vi skulle ha skrämt skiten ur dem.?
?Allt som fattas är varsitt par solglasögon och svarta rockar.? Sade Blue Wolf.
Rummet de befann sig i var helt tomt, och helt fyrkantigt. Det hade också en rätt knepig struktur vilket gjorde att rummet egentligen låg framför och till vänster om dem, och att de i själva verket befann sig i en sorts korridor som fortsatte en bit åt höger innan den svängde vidare parallellt med rummet. När de var helt säkra på att detta stämde rörde de sig allesammans i sidled runt hörnet.
Någonting ? Nevyn släppte iväg en pil ? befann sig längre fram i korridoren.
?Vad sysslar du med?!? utbrast Ugglan ?Du hade ju kunnat träffa oss!?
?Det är ju bara en vanlig staty.? Sade Remik, och pekade på den där den stod. Den var exakt likadan som de två första de såg när de kom in, även om den här hade en annan färg. Men den var lika stor och vidrig där den stod och glodde på dem med sitt enda öga. ?Lugna ned dig lite grand.?
Ugglan gick med resten av sällskapet efter genom korridoren, men det fanns absolut ingenting där förutom just statyn. Detta förbryllade Ugglan en aning.
?Varför bygga en källare som det inte går att komma upp ur? Vi har ju varit överallt redan. Och varför låsa en dörr som leder in till ett tomt rum?? sade han.
?Kanske för att ingen ska stjäla den här statyn?? föreslog Nevyn och ställde sig att titta närmre på den. Pilen han skjutit iväg hade träffat, och fastnat, mitt i pupillen i ögats mitt. Inte illa.
?Kolla här? sade Salamander och fick de flesta att komma närmre ?Väggen är ojämn här, som om någon murat igen en dörr, eller rättare sagt en korridor, fast för långt in så att det syns att de gjort det.?
?Jag kan försöka slå i?? började Remik då plötsligt någonting började mullra.
De vände sig om och fick se att Nevyn dragit ut pilen ur ögat på cyklop-monstret från yttre rymden. Något som antagligen var fin sand rann ut ur det lilla hål som pilen orsakat, och det hela verkade ha misstänkt mycket att göra med skalvet som nu satte igång. Nevyn fick en ganska skyldig min, men lade sedan undan pilen som om inget hänt när väggen plötsligt började darra och röra på sig. Den drog sig som tur var bakåt och inte tvärtom som Ugglan först varit rädd för att den skulle göra. Till slut stannade väggen, men inte förrän den avslöjat en trappa som ledde nedåt mot ytterligare ett plan av palatset.
?Det är ju inte uppåt? resonerade Paddus fundersamt ?men det är i alla fall framåt.?
?Det har du alldeles rätt i? sade Ugglan och gick en bit för de andra.
Medan de gick nedför trappan kände Ugglan en viss oro för att gången åter skulle stängas bakom dem, men varje gång han vände sig om tycktes allt vara som det skulle. Han hade just tänkt klart tanken att fråga de andra hur långt de trodde att de skulle behöva gå då trappsteget framför honom plötsligt försvann och fick hans fot att halka. Även den andra foten misste sitt grepp och istället kanade han ned längs den mörka gången, halvt medvetet om att de andra var strax bakom. Färden fortsatte i en oviss hastighet eftersom det plötsligt blev mycket mörkt. Dock kände han snart hur han liksom släpptes ned för en kant strax innan han tumlade ned i en ganska väl upplyst sal. Salamander var den närmste att följa och Ugglan ryckte därför med sig honom så att de andra inte skulle landa i en hög ovanpå honom. Genast därpå föll de andra ned helt utspridda efter hela hålets bredd och lyckades med att trots allt inte landa på varandra.
Just som Ugglan skulle till att gratulera till en mjuk landning och berätta att de nu befann sig någonstans än djupare ned i ondskans boning, lade han märke till att de inte var ensamma i salen. Samtidigt som han såg sig om efter vad det nu kan ha varit fick han sig också en bättre bild av hur salen såg ut. Den var mycket stor och innehöll en del pelare som tycktes vara där mest för syns skull. Salen var till största delen helt enkelt tom och skumt upplyst av facklor eller liknande som vrängde skuggor och ljus medan de avslöjade resten av salens innehåll. På ett sätt önskade Ugglan nästan att han sluppit se allting, men å andra sidan kunde det vara nog så hälsosamt att veta.
Någonting stort, och antagligen farligt dessutom, rörde sig på andra sidan salen. Vad det än var så verkade den vara minst fem meter hög, och än större åt alla andra håll. När den kom än närmre gick det även att urskilja detaljer. Den påminde lite om en kokt kräfta till färgen, men tyvärr också till utseende. Den hade ens sorts svans av samma typ som skorpioner, och ett par klor som såg rätt otrevliga ut. Huvudet var mycket stort, men dolt av något som påminde om sköldarna som monstergrisarna bar på ? fast mycket större. Det verkade som om den nu var medveten om deras närvaro eftersom den långsamt kom emot dem på ett mycket hotfullt sätt.