Kapitel 1
Jag vet att ni tycker det är jobbigt, men här kommer ytterligare ett inlägg av Jor. Jag vet att jag lagt in många inlägg på några dagar men jag gillar verkligen att debattera och få svar på mina frågor samt som i detta fall få mina alster lästa. Jag vet att jag inte kan konkurrera med "era inhemska" storheter som ugglan special och Christina. Men om ni ändå läser den så besvara inlägget och lämna en kommentar(hellre konstruktiv den helt negativ kritik). Nu kommer den, men kom ihåg att jag bara är 14 och detta är en orefuserad version.
Kapitel 1
"Efter tusen slag och tusen segrar trodde jag att rätvisan var räddad. Men jag ser hur det faller. Jag känner hur det faller. Kejsardömet faller."
- Den första Kejsarens sista ord år 211 e.od
Himlen var full av moln. Mörka moln. Det duggade svagt, och ute i viken skapade detta små, ständigt utvidgande ringar. Det var september, och de hårda höststormarna, som föregår den något mildare vintern, hade inte börjat än. På vattenytan skumpade en rödmålad kork omkring. Från korken gick en lina som för eventuella fiskar måste ha tett sig som stege till himlen. Minuterna gick, och regnet började ösa ner över omgivningarna. På de flesta ställen var fjorden omringad av höga, branta bergssluttningar, på vilka föga grönska växer. Men här låg en sorts vik i fjorden, som var omringad med några hundrameters grönska innan bergen åter tog över. Här låg en liten och isolerad fiskeby inringad av ett litet område björk skog. Björk var den här mest förekommande trädet . Det duggregnade inte längre. Det öste ner. Det var nästan som om Den Ende öppnat himlens portar till bristnings gränsen i ett försök att dränka allt liv i världen. Nästan. Vattnet smattrade som det skulle gjort om tusentals människor inte gjort något annat den att kasta småsten i viken. Längst in på en tjock, brun, björkgren som delvis stack ut över vattnet satt en man eller snarare en pojke. Trädets krona skyddade inte honom mot det brutala skyfallet, detta tycktes dock inte störa honom. I handen höll han ett hemmasnickrat metspö av finaste aln. På detta spö hade han monterat upp en vev av trä. Veven funkade inte perfekt, men det gjorde det ändå möjligt att med en enkel handrörelse sakta men säkert veva upp linan. Längre ut på linan hade han fäst en klämma av brons, den använde han för att fästa linan när han väl vevat upp den. För en liten penning, nästan alla hans sparpengar faktiskt, hade han köpt den av sin kusin. Hon var tio år gammal och fortfarande i den ålder då flickor har klämmor i håret. Det fanns ingen bestämd ålder när en flicka tog av alla klämmor och släppte håret lös, när hann frågade sin far om det hade han bara fått ett lite osäkert svar tillbaks. Han hade sagt att det var något som bara gällde kvinnofolk och inget män ska bry sig om. Han hade lytt sin far den gången och inte tänkt på det något mer. Men för bara några dagar sen hade hans ett år yngre syster vaknat med ett skrik. Han hade kollat vad som hänt och upptäckt att hans systers fäll var full med blod. Två dagar senare upptogs hon som kvinna. Mystiskt.
Plötsligt slets den rödmålade korken ner under ytan. Han höjde blixtsnabbt spöet en halv meter upp längre upp i luften, för att se vad han fått på kroken. Det var en stor gädda. Gäddan kämpade för att komma loss, kom han inte i vatten skulle han snart vara död. Pojken fokuserade på gäddan och la ner all kraft han hade på det. Plötsligt trotsade gäddan, och linan han var fast i, naturens lagar. Sakta och lite gungande, ibland verkade den vilja falla tillbaka, svävade den upp till pojken. Han grep efter fisken i luften men den var för långt borta. Han förde det gråa panikslagna djuret närmare sig själv, han sträckte åter igen ut handen och fångade den i luften. Detta var hans hemlighet, hur han gjorde visste han inte riktigt men det gick. När han första gången upptäckte sina krafter hade han bestämt sig för att inte berätta för någon, någonsin, det hade han hittills hållit. Ur fickan tog han fram en välslipad ståldolk. Med ett snabbt snitt skar han upp fisken. För en gångs skull nog hans far bli nöjd. Det var verkligen en stor fisk. Hans far hade en inte speciellt positiv inställning till hans fritidsnöje. Hans far hade redan som sjuåring fått följa med sin far ut på sjön. Sen dess hade han arbetat året runt med att fiska, med få undantag . Att någon då kunde ägna timmar till att frivilligt fiska var för honom något ofattbart. Han kastade ner fisken på marken. Nu skulle han hem. Hans mage kurrade verkligen och hans mor Ferals något tveksamma matlagningskonst verkade i denna stund väldigt lockande. Fast han visste att det inte skulle bli särslikt mycke mat, på grund av dom höga skatterna, som även tas ut i mat om pengar silver och guld inte fanns. Ingen har så mycket pengar som skatten kräver tänkte pojken, vars namn var Korgoth och han var femton år gammal.
I Aälik den Brådstörtades rike går ingen ofrälse mätt. Namnet den brådstörtade hade han fått efter att ha låtit avrätta en hel fursteätt på Eslar, in till minsta spädbarn. Detta hade skett när hans spionchef hade fått indikationer på att de planerade att störta och mörda honom. Detta hade dock visat sig vara felaktigt och när misstaget uppdagades lät han spetsa sin spionchef och hela dennes familj. Fursteätten hade varit ganska obetydlig men det hade ändå varit nära att det bröt ut riktigt uppror bland Eslars rika och makthungriga adel. Aäliks trupper hade kommit samma år som han föddes. Från den gröna och bördiga ön mitt i västhavet kallad Eslar. Tinget hade då uppbådat Norgols flotta med långskepp och en arme av spjutbärare svärdmän och yxkrigare. Hans far hade varit med i det kriget som svärdsman. Hans far, som heter Arik hade med bitter röst ofta berättat vilken slakt det varit när dom mött Eslars styrkor i öppen strid, på hans Ariks sida då. Aälik hade också lagt under sig andra länder, han hävdade att han var den sanne Kejsaren av Epona.
Korgoth kröp ihop som en kanonkula uppe på trädgrenen. Han kastade sig bakåt utan någon rädsla, han visste att detta kunde han klara utan någon egentlig ansträngning. Det var också en av dom mystiska sakerna med honom, hans kropp klarade lätt av saker som andra gjorde med svårhet eller inte alls. Hans reflexer var bättre en andras vilket ledde till att han med stav var skickligare en någon annan han hittills mött i livet, vilket visserligen inte var ett altför imponerande antal. Han slängde sig nu bakåt, snurrade framåt två varv i luften. Sedan veklade han blixtsnabbt ut sig i luften, lät armarna sticka rakt upp i luften, där de gick ihop så att hans kropp bildade ett ljus eller ett möjligtvis ett rakt uppstickande spjut. Så som han en gång sett en kringresande gycklare göra, en gycklare stod längst ner samhällets hierarki, till och med lägre den bönder, fiskare och trälar. Det var dock bara konungen och hans män som ägde trälar, dessa var slumpvis uttagna och oadliga lantbor. Nu återstod bara landningen och Korgoth var säker på att han lyckas. Allt verkade också gå bra innan han kände hur han landade på en hal och brant sten. Under någon hundradels sekund försökte han återfå balansen, han trodde också att han lyckats men sekunden senare gled han framåt och landade i det smutsiga vattnet, vilket var fullt med diverse havsväxter. Han kände hur hans mun fylldes med tång och undrade hur det var möjligt, innan han insåg att han hade gett ifrån sig ett skrik medan han föll "Nej!!". Kläderna vattenfylldes snabbt och han upptäckte att han sjönk mot den drygt femton meter djupa, mörka botten. Han samlade sig och tog snabbt två rejäla simtag. Ytan kom närmare och plötsligt bröt han igenom såsom de stora fiskarna vid kusten, kallade delfiner sades göra. Han kippade efter luft, med tanke på de behov av luft måste han ha varit där nere längre den han trott. Han kravlade sig upp på land. Hans far, som gillade det förgångna samt att berätta historier hade flera gånger sagt att viken deras by låg vid en gång varit en stor hamn, där stora skepp från den andre Kejsarens flotta brukade ankra. Detta sade han var anledningen till att det blev djupt bara två till tre fot ut i vattnet. Så att dom stora skeppen skulle kunna ankra där. Han påstod alltså att viken var konstgjord, och placerad där för att platsen var synnerligen lättförsvarad, med höga berg runtomkring. En roande förklaring till varför vattnet var bråddjupt här men Korgoth var inte säker på att han trodde på den.
"Koro din klant, vad har du nu gjort" det var Lea som skrattande sade detta när hon kom springande fram från några buskar. "Det är ju nästan så att du inte borde få gå ut utan någon som håller koll på dig" detta var inte någon alvarligt menad förolämpning utan sagt i den skämtsamma ton man använder till någon man känner. "Men det var ett snyggt trick" fortsatte hon. "Hoppet alltså, med då räknade jag inte med den något misslyckade avslutningen" Korgoth blev först rädd när han såg henne. Hade hon sätt hans hemlighet? Om hon hade gjort det visade hon det alla fall inte med en min. "Tack" sade Korgoth. " Det var faktiskt ett rätt så snyggt trick, om man inte räknar med avslutningen. Men vad gör du här"
"Jag letade efter dig, men du var inte hemma hos dig, inte ute och jobbade, i byn kunde jag inte heller finna dig, och då gissade jag att du gått hit. Du har ju det något onormala intresset att sitta för dig själv i timmar utan att göra varken något rolig eller nyttigt.
"Jag har faktiskt skaffat mat till familjen" sade Korgoth något spelat förnärmat och pekade på det håll han kastat den stora fisken.
"Bara otur att den skulle hamna mitt på en myrstack" sade Lea med ett skratt och då märkte Korgoth att fisken var fullständigt översvämmad med myror. Han insåg att fisken var förlorad och bestämde sig för att låta den ruttna bort i myrstacken, som ett straff för dess invånare.
"Vad var det du ville mig då, jag menar eftersom du trostat både storm och kyla för att hitta mig?"
"Jag ville bara pratas vid och så, och när den riktiga stormen började var jag redan halvvägs hit så då kunde jag lika gärna fortsätta. Fast regnet verkar ha börjat avta nu"
Det stämde faktiskt störtregnet hade övergått till duggregn och molnen på himlen hade i snabb takt börjat skingras. De småpratade en stund innan Korgoth föreslog att dom skulle gå tillbaka till byn. Lea höll med om att det kunde vara klokt eftersom båda var blöta, även om Korgoth var absolut värst. Han tog upp sitt spö och tillsammans började dom gå de ungefär trehundra metrarna tillbaka till byn. På utsidan visade Lea ingenting men hennes huvud sjöd av tankar. Hur hade han fått fisken att flyga? Hur?