Här kommer andra halvan av kapitel två:
De närmade sig byn och vandrade sakta ut ur den blöta och lummiga björkskogen. Det mesta av byn bestod av små stenhus med täta halmtak, detta var dock en rest från bättre och stoltare tider. Då Dhagoon och västhavets invånare darrat av skräck när Norgols tappra flotta siktats. Då hade Norgol varit nordhavens herrar. Detta var innan Alliansen bröt landets makt och Eslars då unga kung inlett sina erövringståg. Här och där hittade man nya hus gjorda av stockar och kollade man riktigt noga såg man också att de gamla husen var ganska nedsatta. Anledningen till detta var självklart Eslars höga skatter. Vars åverkan förrvärats av den pest som rasat ett i halvt årtionde och fortfarande blommade upp här och där i landet. I Västvik, vilket var namnet på byn, hade man kommit lindrigt undan. Bara sju fall och fyra döda. På byns tre gator och nere vid bryggorna var det ganska öde. I vanliga fall så kryllade det av folk här. Alla hade alltid något att göra. Dock var det nu mattid och regnet hade dessutom hjälpt till att driva folk inom hus. Till och med den i vanliga fall rökiga atmosfären verkade ha trängts undan av regnet.
"Jag måste nog gå hem nu, Lea. Det är nog dags att äta snart." Det var det säkerligen, deras promenad hem hade tagit åtskilligt mer tid en det var tänkt. "Vi syns väl i morgon, då"
"Okej, hej då" sade Lea. Han skyndade sig hem och märkte alldeles försent att han sprungit i en lerig vattenpöl, som uppstått på bygatan. Bygatan hade den tendensen att ibland förvandlas till högar av lera när regnet slagit till. Korgoth misstänkte att detta berodde på att bygatan bestod av packad jord som dagarna i ända utsattes för gående människor och ibland även vagnar. Det hade dock inte skett än, och brukade inte ske för än under höstregnets sista tid. Han öppnade den mastodonta ekdörren och klev in.
Hans familj satt redan till bords. Hans hade också tre syskon, två systrar och en bror. Brodern var bara tio år gammal och hette Calor. Det var egentligen ett adligt namn men Feral hade insisterat på att han skulle heta så. Calor kunde mycket väl vara adlig velig som han var, brukade Korgoth tänka. Hans bror hade förut vägrat göra något smutsigt jobb, som att knäcka fiskarna eller skaldjurens nackar eller tömma dasset exempelvis. Detta hade dock Arik brutalt tagit ur honom?. Hans bror var också en riktig retsticka och skvallerbytta, han hade alltid brukat berätta när Korgoth varit yngre och tillsammans med sina vänner genomfört små hyss. Hans två systrar var fyra respektive fjorton år gamla och deras namn var Ella och Malen. Ella var en glad och arbetsam flicka medan Malen var en skrikig småunge som hela tiden hade nära till gråten. Vilket kanske inte var så mystiskt eftersom hon som sagt bara var fyra år. De åt alla någon sorts fisksoppa, som var mer kokat vatten den fisk. Han slogs sig tyst ner men reste sig sen upp för att gå och hämta en skål. Skålarna var gjorda av keramik, det var bara rika stadsbor och adliga som hade porslinstallrikar. Arik harklade sig.
"Korgoth Sol Aran" hans far uttalade även familjens efternamn. "Gick du vilse i skogen kanske? Eller har du kanske inte vett att gå hem när det regnar? Eller när vi ska äta? Eller tyckte du kanske att det var så roligt att sitta där på en gren i skogen att du helt enkelt inte behagade gå hem?! Så maten din kallnar! Vi lever i hårda tider och jag tycker du borde inse detta! Vi måste ta vad vi får!!
"Om min mat är kall är det väl ändå mitt problem!" svarade Korgoth med trotsig röst.
"Det är inte det som är problemet, det är din inställning till allt, att du aldrig bryr dig du ägnar timmar till onödigt? till att bara sitta still på en gren! Nu är det slut med det. Från och med nu ska du jobba mer den förut och ta lite ansvar! För att visa att du kan ta lite ansvar så ska du nästa vecka följa du med mig till Bargol där vi ska köpa in nödvändigheter till hela byn och sälja våra varor. Ett par män till kommer med och nu vill jag att du visar dig värdig detta förtroende." Sade Arik. Vid dessa ord sköljde en stor lycka fram inom honom han skulle få resa till en stad, en riktig stad! Utanpå var han dock desto kyligare.
"Jag ska sköta mig far, jag lovar. Får jag ta min mat nu?" muttrade han.
"Ät, men nästa gång du kommer sent får du ingen mat, vi måste ha någon sorts ordning och jag menar det!" Korgoth hämtade sin skål och slev sen satte han sig ner. Han och alla de andra åt under tystnad. Hans far brukade bli så där ibland. För det mesta var han lugn men ibland brusade han upp, då var det bäst för alla att vara tysta.
När Korgoth ätit skickade Arik ut honom för att hugga ved. Detta ansåg Korgoth vara kanske det mest tråkiga man kan göra. Stå slå på några träbitar med en slö yxa! Det var dock nödvändigt det visste han. Utan ved skulle många, kanske dom alla dö under vinterns hårdaste månader. Han visste också efter erfarenhet att det efter en lång arbetsdag var skönt att komma in i ett varmt och uppvärmt hus. Efter en dryg timma var han färdig och då hade han med hjälp av den klumpiga slöa yxan skapat en imponerande hög med ved. Sedan gick han för att berätta nyheten för sina vän Natal. Natal bodde i ett hus som liknade Korgoths. Det låg högst upp på en kulle. Inte en speciellt hög kulle men ändå en kulle. Detta gjorde att Natans hus syntes över hela byn och han brukade på grund av detta faktum skoja om att hans familj en gång måste ha varit Västviks furstehus. Det visade sig att även Natal skulle till Bargol med sin far. Ytterliggare sju män och tre pojkar skulle komma med förutom Korgoth Natal och deras fäder. De skulle ta sig till Bargol med båt, byn hade sedan uråldriga tider ett litet fraktskepp med en mast som dom kunde lasta på det timmer, fisk och skaldjur de skulle ha med sig. Det fanns ju ingen landsväg, deras lilla by var ju helt isolerad från omvärden. De bestämde sig för att ta med sina bågar. De hoppades på att få en chans att inför stadsborna bevisa sin skicklighet med båge. Både Korgoth och Natal var ovanligt skickliga bågskyttar. Även om Korgoth på grund av sin krafter kunde koncentrera och fokusera på målet mycket effektivare och därför var bättre. De var båda överens om att det skulle bli en minnesvärdresa.