Jepp...
Jo...
Nu är det dags igen! Efter att ha låtit er lida och vänta har jag äntligen haft tid nog att avsluta nästa kapitel av US2. Tydligen har kapitlen en förmåga att bli längre ju längre själva berättelsen blir :@)
-----
Kapitel 20
Över hela himlen låg regnmolnen samlade, mörka och tunga av regn. Ändå blev det inte särskilt mycket mörkare denna otrevliga natt. I mörkervärlden rådde alltid samma dunkel som om ondskan förmörkade allt på samma sätt som de mörkaste ovädersmoln. De moln som nu täckte himlen spred sitt regn över landet, och längs den öde landsvägen samlades vattnet i mörka ohälsosamma pölar. Det gräs som växte utmed vägen, som liksom överallt annars tycktes bestå av odöda strån som spretade hotfullt åt alla håll, förfriskades inte det minsta av skuren utan tycktes om möjligt se än mer otrevligt ut. Vattnet föll också över de träd som stod på sina bestämda platser längsmed vägen och när det rann ned för stammarna tycktes det som om de bittra ansiktena grät över sina öden. Regnet for också fram över de av ondska och torka missfärgade buskar som växte lite varstans, även om ?växte? kanske var att ta i. Inte ens de två tysta vandrare som tungt skred fram över vägens gyttja kunde undfly de mörka dropparna från ovan, trots sina försök att svepa mantlarna tillräckligt tätt runt sig. Ändå var det bara en av dem som bar detta plagg, och denne hade inte ens huvan uppfälld. Istället samlades allt regn uppe på hattbrättet som han bar, för att med jämna mellanrum tynga ned detta till en sådan grad att personen i fråga fick en ordentlig dusch. De två såg rätt omaka ut där de kom gående, den ene klädd i röda slitna kläder och den andre i en, på sina ställen aningen bucklig grönaktig rustning och utan vare sig hjälm eller hatt.
?Kan du vara snäll och berätta igen? sade Salamander för att bryta tystnaden ?varför vi skulle ut i en natt som denna??
?Vi har en lång resa framför oss. En lång resa och en obestämd men kort tid.? Sade Remik, med ett fast grepp om hammaren som han alltid höll redo - som för att avskräcka allt som kunde tänkas finnas i närheten ?Och de andra behöver inte alls resa lika långt i morgon.?
?Men jag tycker ändå inte om det? sade Salamander ?Dessutom känns det mycket kusligt, som om någon följde varje steg vi tog. Precis den sorts känsla som man alltid får endast när Lord Uggla är i närheten. Det känns som om någon som inte ens är närvarande kan se vad vi håller på med och skratta åt alla misstag vi gör.?
?Men Salamander då? Inte börjar du väl bli paranoid nu?? sade Remik.
?Nej? egentligen inte.? Sade han ?det är väl den här otrevliga stämningen som alltid råder här som börjar göra sig märkbar??
Remik svarade först inte, men när han väl gjorde det så var det med tveksam röst och med en underlig blick åt Salamanders håll ?Du.? Sade han ?Vad är det som ser ut som en mycket stor mun ? som en mussla med vassa tänder, som har lila hår och skuttar fram som en fågel??
?Jag uppskattar att du försöker muntra upp mig? sade Salamander ?Men jag är inte på rätt humör för gåtor nu.?
?Det är inte jag heller? sade Remik.
?Varför frågar du då?? undrade Salamander.
?Jo, för den kommer rakt emot oss?? sade han och pekade ut, bort från vägen. Där någonstans kom en varelse som precis stämde in på beskrivningen, stor som en hund av storlek större, skuttande emot dem med gapande käftar.
På ett ögonblick drog Salamander sitt svärd samtidigt som han såg sig om efter fler fientliga varelser, utan att upptäcka några. Remik stod som alltid redo med sin hammare, och tillsammans väntade de på varelsen som nu kom närmre. För att få tillräckligt med svängrum gick de lite åt sidan, och mest Salamander som inte alls hade lust att komma för nära hammaren.
När varelsen var bara lite mer än tre meter bort tog den plötsligt ett språng mot Remik som stapplade bakåt för att undkomma samtidigt som han svarade med ett hugg från hammaren. Med ett otrevligt ?splotsch? fastnade hammaren i den del av gyttjan som inte stänkte ned dem alla tre. Under tiden som Remik började dra loss vapnet slängde sig varelsen över honom och fällde honom till marken. Salamander rusade fram och sparkade till varelsen så att den rullade iväg från den plats där den stått på Remiks bröst. Sedan gick han på den med svärdet när Remik inte längre låg under. På något sätt skar svärdet in i varelsen en bit för att lämna ett större sår rakt över mitten av varelsens ovansida. Ändå saktade den inte in. Den blödde inte ens. Istället slängde den sig över Salamander och vräkte nu ned honom i leran.
Kämpande mot den otrevliga andedräkten ? en andedräkt som fick honom att undra vad för dött djur som hade utgjort dess senaste måltid, samtidigt som han fick en känsla av att han skulle bli nästa ? och även mot den tyngd med vilken varelsen satt på honom vred sig Salamander fram och tillbaka i leran utan större framgång.
Plötsligt stack ett svärd rakt igenom varelsen, från sida till sida genom vad som i brist på andra ord får kallas dess övre käke. Med svärdet fortfarande genom sig föll varelsen undan, men Salamander hann inte mer än resa sig upp innan den åter gick till anfall som om inget hade hänt. Salamander var tvungen att snabbt hoppa undan när varelsen på nytt kom flygande mot honom. Den här gången skar Salamander upp ett sår längs varelsens sida, som löpte ända från mungipan och bakåt över det som skulle föreställa varelsens kropp.
Omedelbart svängde varelsen, nästan i luften, och ändrade riktning för att på nytt komma mot Salamander. Förskräckt backade han undan och han kunde för en stund riktigt se hur den dreglande käften hukade sig för att göra sitt språng. De sylvassa tänderna glänste till snabbt som för att påminna honom om hur ont det skulle göra att dö på detta sätt.
Men det blev inget språng uppåt. Istället trycktes varelsen våldsamt ned i gyttjan med hakan före. Kraften var nog att dränka den i lera ända upp till den läpplösa munöppningen. Remiks hammare, som han med stort besvär lossat ur marken, var nu djupt försjunken i den i övrigt mycket krossade varelsens övre del. Där förblev varelsen också liggande medan Remik försiktigt klev fram, sparkade omkull den och drog ut sitt svärd ur liket.
?Där ser du?? Sade han ?hammaren är verkligen bra att ha ibland. En riktig skatt.?
?Ja, ja?? svarade Salamander ?men kan den tvätta bort all lera från våra kläder också??
Efter det att Remik och Salamander lämnat dem hade de övriga i sällskapet gått och lagt sig längs den innersta väggen i det hus där trädet stod. Alla oroliga tankar på denna Emildorf, samt alla andra otrevliga tankar som ständigt gick genom deras huvuden var det nog så svårt att sova. När Ugglan satte sig upp för att tänka klart den tanke som han just börjat utveckla någonstans långt inne i huvudet fick han se att även Nevyn hade svårt att sova. Han satt där och såg sig en aning rastlöst omkring, tydligen utan att lägga märke till att Ugglan vaknat. Tankarna sade Ugglan samma sak som tidigare, men nu förstod han dem bättre.
?Emil var en gång en rövare? sade han med så lagom hög röst att han inte störde de andras vila, men som ändå påkallade Nevyns uppmärksamhet.
?Det var långt före min tid? sade Nevyn som om han blivit anklagad.
?Jag menade inte så? sade Ugglan som uppfattat tonfallet hos den andre.
?Nej? jag förstår att du inte gjorde det.? Sade Nevyn ?Men det var fortfarande före min tid.?
?Så du känner inte till honom?? undrade Ugglan.
?Känner till honom gör jag givetvis. Det finns inte en rövare som inte känner till honom. Han är som en legend för oss. Ironiskt nog tror jag att det var just på det onda sätt vilket han betedde sig på som fick oss att dra oss tillbaka in i skogens djup för att leva aningen fredligare.? Sade Nevyn. ?Det är vida känt av alla rövare att Emil levde för en viss tid sedan. Ingen vet precis när, men det var för ett bra tag sedan. Han var ledare för de rövare som senare tvingades på flykt upp i bergen. Det var just hans onda utstrålning och de ovanliga krafter som han sades besitta som gjorde honom till en stark ledare. Antagligen var det inte respekt utan ren fruktan som fick rövarna på den tiden att följa minsta order.?
?Ovanliga krafter?? avbröt Ugglan ?Kunde han magi??
?Enligt sägnerna kunde han bruka magi, ja. Men de kan mycket väl vara överdrivna, kanske som förklaring till varför alla lydde honom. Han styrde med järnhand och ofta genom den ende av de övriga rövarna som hade någon som helst ställning högre än de andra. Blind, hette han. Han var grymheten själv och alltid den som tillfogade sina offer mest skador. Och detta även efter att de dött. Blind fruktade ingen, kanske inte ens Emil själv.? Fortsatte Nevyn, och tog här en liten paus ?Men han sägs ha avskytt dagsljus. Starkt dagsljus. Antagligen är detta också något som man lagt till efteråt för att få honom att verka än farligare. Som att han skulle dricka blod, eller något. Bara för att skrämmas??
?Men vad hände med honom då?? undrade Ugglan.
?Ingen vet vad som hände med Emil. Förrän nu alltså. En dag var han bara borta och Blind levde inte länge efter detta. Vissa säger att han hade förrått Emil, andra att rövarna gjorde uppror mot honom när Emil var borta, andra att han stupade i strid. Hur som helst så försvann eller dog han. Och därmed hade den största blodlusten, och till och med stridsmoralen, försvunnit. Rövarna drevs som sagt upp i bergen av den dåvarande konungen, och där kom de att stanna. Eller; egentligen drevs inte alla upp. Kort efter Blinds nederlag delades rövarna i två grupper, varav en var trött på allt våld som hörde ihop med deras forna ledare. De tog sin tillflykt i skogen, vilket ledde till att rövarnas styrkor blev än svagare än tidigare strax innan de jagades på flykt.?
?Och sedan dess har ni bott i skogen?? sade Ugglan.
?Just det.? Sade Nevyn. ?Men tänk inte mer på det nu. Det gryr om ett par timmar och då ska vi ge oss av.?
?Du har rätt. God natt? sade Ugglan.
?God natt.?
?Leran var visst inget problem? sade Salamander efter att de gått ett litet tag ?Allt har regnat bort nu?
?Jo. Men det regnar så ruskigt mycket. Det är ju nästan så att rustningen börjar rosta.? Skämtade Remik.
Just då öppnades himlen upp och släppte ned än mer vatten än vad Remik och Salamander trott var möjligt. Regnet forsade ned med sådan kraft att brättet på Salamanders hatt nu stod rakt ned för jämnan. Det började till och med göra riktigt ont när dropparna träffade bar hud.
?Vi måste söka skydd.? Sade Remik.
?Jo, men var då?? undrade Salamander, som just då fick syn på någonting och började peka ?Titta där Remik! Där kan vi säkert söka skydd, och få och lite sömn dessutom.?
Remik såg lite tvivlande åt det håll som den andre pekade. Ljuset från ett fönster syntes tydligt i den mörka natten, uppe på kullen hundra meter längre fram till höger om vägen. Omedelbart började Salamander rusa mot husets värme, helt utan att bry sig om all de varnande ord som Remik försökte få fram genom vattnet som täckte luften kring dem. Det fallande vattnet sysselsatte sig med någonting mittemellan smatter och dån då det slog i marken, och för varje steg de tog slfs-sluffsade det om deras fötter.
Väl framme knackade Salamander ivrigt på dörren och klev sedan in så fort en röst på andra sidan bad honom om detta. Remik följde genast efter, redo att dra vapen ifall det skulle behövas.
?Välkomna till Bombshoppen!? sade en sorts grön liten pys som satt ned på en pall som var placerad intill ett bord bredvid väggen. Sedan nyste han till ljudligt och snöt sig i en stor näsduk.
?Eh? tack? sade Remik och såg sig om, och fick syn på en hel hög med bomber som stod staplad mot den bortre väggen, halvt skymd av en låg disk. Detta tycktes vara allt som fanns i rummet, bortsett från en eldstad i ena väggen och ett fönster på de två andra. En grön och mycket stor matta täckte det mesta av golvet ?Jag hoppas vi inte stör så här sent på natten??
?Ingen fara? sade varelsen, som för övrigt ? upptäckte Remik nu ? hade en liten snabel till näsa och ett par rätt underliga öron. Sedan snöt han sig på nytt i näsduken ?Det är ändå svårt att sova med den här förkylningen. Och vädret gör ju inte det hela mycket bättre. Så ni är intresserade av att köpa bomber??
?Nja, egentligen söker vi skydd för natten ? för att inte tala om regnet.? Sade Remik, även om Salamander tittade ganska intresserat på bomberna.
?Men om ni ska stanna här så måste nu köpa lite bomber också? sade varelsen och snöt sig efter ännu en nysning ?Snälla herrn, köp lite bomber??
?Jag vet inte ja?? hann Remik säga då plötsligt dörren slogs upp. I dörröppningen stod nu en tvåmeters cyklop, med ganska löjlig frisyr bestående av en enda hårtofs som mer eller mindre stod rakt uppåt. Dessutom såg han mycket stark, och rent allmänt arg ut. Dessutom stirrade den på Remik och Salamander med sitt enda öga.
?Ah?? sade affärsinnehavaren ?en av mina bästa kunder!?
?Jag hoppas att ni inte sålt något till männen här?? sade cyklopen och stirrade surt på de omtalade ?De är efterlysta och skall gripas eller dödas.?
?Snälla?? sade affärsinnehavaren och såg från cyklopen till de två äventyrarna som nu dragit sina svärd ?Inget bråk här inne??
?Det är ingen fara? sade Salamander ?Det lär gå fort? han där har ju inte ens något vapen!?
?Fort? Jag gillar fort? sade cyklopen, och drog fram något som han haft gömt på ryggen ?Dö!?
Remik stirrade på föremålet i handen på cyklopen. Det var ett runt, mörkt föremål försett med en tråd. Tråden brann också ganska fort.
?Inte här inne!? skrek affärsinnehavaren i samma stund som Remik insåg vad det var.
?Nej!? skrek Remik och Salamander förskräckta och i kör när cyklopen kastade bomben mot dem.
Den lilla kullen uppslukades sekunden senare av ett enormt ljus i den annars så mörka natten. Ett ljus som varade en mycket kort stund, men som förde med sig en enorm smäll av explosionen. Maken skakade enbart av ljudet och än mer därtill av trycket i explosionen. Svartsotiga takpannor, delar av dörrar och fönster, träsplitter och de minsta tänkbara trästickor flög brinnande iväg från explosionens centrum. Om inte vädret hade varit som det nu var hade området runt omkring snabbt börjat brinna, men nu släcktes allting på en gång av det forsande vattnet, och allt var åter tyst och stilla igen. Huset och större delen av kullen var nu borta och den sista röken sipprade upp en bit i luften innan regnet tryckte ned och kvävde den. Ingenting i närheten rörde sig bortsett från det ständigt fallande regnet. Allt var nu tyst och mörkt som tidigare, och ingen levande själ fanns längre i närheten.