Sorry, måste bara tillägga att jag tyckte Tekopps inlägg var väldigt bra.
Elfendale, du missar helt uppenbart poängen med "Johan" där. Tekopp gör en logiskt, sakligt, pedagogisk och enligt min mening väldigt realistiskt scenario för att visa på principen och svara på frågan "Johan valde frivilligt att nollas, var det ändå trakasserier?".
Du har väl tyckt att det inte kan vara trakasserier om det var frivilligt? mmm?
Tekopp skrev väl det själv, men jag vill också passa på att poängtera att "rasism"-grejen bara var ett exempel. Det kunde ha varit i princip vad som helst annat, men ändå passat in i princip i scenariet. Och igen, det handlar ju om grovnollning här och inte nollning i största allmänhet.
En annan sak, visserligen litar jag inte helt på svenska journalister, och visst hade hela filmen ett syfte, men menar du verkligen att nollarna inte kom till tals?? Du skriver ju att er åsikt inte kom till tals, men om jag såg samma program så nog kom dessa "åsikter" fram på ett tydligt och rimligt schysst sätt. Hmm, hade det varit bättre om du själv varit med och uttalat dig i filmen? Ett flertal nollare fick ju faktiskt prata. Eller hur? Kanske är det just det som stör: att "åsikterna" kommit ut publikt till så många utanför?
Förstår att många bilder svider (bilder kan säga mer än tusen ord...), men hallå, bilderna är väl äkta och finns faktiskt? Du verkar nästan vilja vrida tillbaka tiden och få bort dessa bilder...
VARFÖR kan inte all nollning vara utan förnedringsinslag?
VAD lockar i just förnedringsinslagen? Har du inte ställt dig själv mot väggen, glömt det där med "frivilligheten" och frågat dig vad det är som gör förnedringsinslag så lockande?
I egen erfarenhet av liknande upplevelser har skratt varit en säkerhetsventil/flyktväg när gemensamma pinsamma minnen kommer upp i konversation. Det här till det sociala spelet att ingen helt plötsligt säger att man mådde väldigt dåligt av det ena eller andra. Fullkomligt patetiskt och väldigt sorgligt om just nollningen - och då speceillt förnedringsnollning- ska bli det samtalsämne man pratar om 20 år senare. Nog finns det trevligare minnen från både speciella traditioner i skolan/klassen och det vardagliga slitet med plugget, lärarna och andra obegripligheter.