Historiskt och globalt sett har mänsklighetens historieberättande nog mest bestått av s k fantasihistorier. Eller rättare sagt, historier om sådant som ligger lite (eller mycket) utanför vår vardag och vår "verklighet".
Man kan ju tycka vad man vill om religioner men det tycks ju finnas ett ständigt behov av att hela tiden tänja på gränserna, hela tiden försöka se vad som ligger "bortom" vår egen horisont. Jag är så gott som tvärsäker på att de första "historier" som någonsin berättades var av det mer fantasifulla slaget. Lyssna på småbarnen bara. De väver ihop fantasi med verklighet så fort de lär sig tala. Att hålla sig enbart till det realistiska är något man får LÄRA sig, skolas in i, av Den Goda Smaken. Alltså, fantasiberättelser och religiös mytologi glider ju alltid ihop någonstans. Det är samma sak, även om det finns EN viktig skillnad: fantasiberättelsen förutsätts man INTE tro på. Den religiösa berättelsen SKA man tro på. (Tycker berättaren, alltså.) Men annars är de två sidor av samma mynt, det ständiga sökandet utanför gränserna.
Påhittade berättelser som håller sig strikt till verkligheten är nog en relativ nymodighet som emellertid har varit så totalt dominerande här i VÅR del av världen, i VÅR tid, att de flesta tycks tro att det är det ENDA godkända sättet att berätta på. Och så har vi den där konstiga fantasyhyllan då ... en samling feta böcker som tycks vara billiga, kommersiella kopior av Tolkiens ringen-serie, vilken i sin tur också kan betraktas som en tafflig efterapning av forntida hjältesagor.
Det är i alla fall så många av fantasyns kritiker tycks se på det hela. Själv hoppas jag att fantasyn med tiden ska smälta ihop med övrig litteratur så att vi slipper studera det s k fantasyfenomenet mer. För det är inget fenomen, bara brist på litterär överblick.