Prolog
Kallt. Isvind och snö. De stora barrträden står svarta mot himlen. Havet är grått och vilt med flygande skum. Några meter ut sticker de mörknade spanten på ett vrak upp, men det kan hon inte se där hon ligger. Snåren skymmer sikten och hon är för stel för att kunna röra sig. Handen som höll henne ligger kall och orörlig bredvid henne. Fingrarna är utsträckta, som om den fortfarande försöker skydda henne. Skydda henne som den gjort så länge?ah, det är många män som hållit henne varm. Den förste?Hon minns honom?
Hon drömmer sig bort från kylan och vintern, till ett annat land, där rösterna var mjuka och dagarna varma. Skymningen som ett lent täcke som varligt svepte in världen och vaggade den till sömns. Luften full med doften av kåda och honung. Mjuka toner som lekte sig genom skogarna, toner som hon kunde sjunga till, som blev ett med henne själv?länge sedan. Mannen. Den behornade, hans händer som smekte henne, hans mjuka läppar som lockade fram allt hon hade att ge?Han luktade get. Det är sant, men hon förlät honom gärna för all kärleken han gav henne.
Sedan - avgrundsnatten. De andra. Männen i stora svarta sträva kåpor?De ville döda henne, tysta henne?och den behornade sprang. Mörker, facklor som kom närmare, han höll henne i handen och han sprang för sitt liv, för deras liv. De Andra vann på honom. Stora män med långa ben, de skörtade upp sina kåpor, vädrade blod. Dundrade fram för sin guds skull. Stora fötter klampade genom skogen, växterna kved och bröts under deras fötter. Inte alls som under den behornades nätta klövar. Hesa röster som ropade på ett språk hon inte kunde förstå.
Han hade ett försprång, det var hans skog, i århundraden hade de dansat genom den. Men nu, jagad i natten, allt var så annorlunda. Han tappade orienteringen, halkade, försökte byta riktning mitt i språnget, dunsade rätt in i ett träd?Tappade henne.
Handen förlorade sitt grepp. Hon försvann i mörkret. Förtvivlad hade han slängt sig ned på alla fyra, sökt henne, kallat på henne, men utan hans hjälp var hon stum. Storfötterna kom allt närmare ? han vågade inte stanna längre. Hon hörde honom tjuta efter varenda gud han kände till, bröder, systrar, men de fanns inte där för att lyssna. Det var länge sedan de dragit sig undan. Han hade ensam stannat kvar, för förälskad i Trakien för att kunna förmå sig att ge sig av. Hon hörde honom rusa vidare i mörkret. Stegen försvann längre och längre bort. Sedan kom ett dånande, rivande klampande, marken skakade under förföljarna, buskarna rev i tyg, en ofantlig tyngd pressade ned henne i marken. En hand trevade efter henne, lyfte upp henne? Den okände som fångat henne stod still. Hans hand var svettblöt och han luktade ylle. I månskenet kunde hon se hur det ångade om hans kåpa och han flåsade tungt. En röst ropade i mörkret och hennes fångvaktare vrålade några obegripliga ljud till svar. Försiktigt, märkvärdigt försiktigt för en så stor hand förde han ned henne i ett mörker av tyg.