Å, bummer, jag kunde inte hindra mig från att skriva klart. Jag borde antagligen öva upp självbehärskningen, eller satsa på en författarkarriär.
Åja, här är den sabla fortsättningen (nu SKA jag gå och lära mig allt om hjärnstammen, banne mig! sådär :) övning i självbehärskning :))
Reon tänkte omringa skogen
Med sina många krigare
Men han tänkte inte fånga oss än,
Han väntade först hem en stridare.
Stridarens namn var Aleo den sköna,
Och hon var en dam ej alltför vän
Om man med vän menar strumpeband gröna,
Men hon var stridbar med en tunga så frän.
Fast av hennes rappa tunga,
Vackra anlete och arga sinne
Syntes intet där löven sjunga
Vart någonstans var stridbart linne?
Ensam i skogen bland grönskande snår
En stridsklädd kvinna i byxor stod
Vinden lekte i hennes rödblonda hår
När hon med handen på svärdet sakta log.
Där vi fem satt
På huk bakom buskar
Visste vi inte att
En del rövare fuskar.
Reon hade en trollkarl anställt
En kvinnlig trollkarl som brukade svärd
Aleo var trollkvinna som slogs på slagfällt
Att bruka svart magi var trollkvinnan lärd.
Aira tog oss först med överraskning
Ingen av oss kände hennes namn
Men väl struntar man i sådana ting
Om en armé av döda då rusar fram?