Det här kapitlet avslutas i berättelsens klimax, så om ni inte vill sitta och sukta hela dagen efter en fortsättning borde ni kanske vänta med att läsa det :)
Såvida ni inte är för nyfikna för det :)
Men en plan formades hos Aira och Karg
Att trolldom använda som dörr till lägret
För att ta sig genom flock av fientlig varg
Aleo och Karg på mig förhäxade anletet.
Mitt ansikte var ej längre mitt
Det var Aleos kalla skönhet
Isblåa ögon i ansikte vitt
Och en min av kuslig grymhet.
Jag smög mig in i lägret klädd som en kvinna
Strök längs tältväggarna och höll mig gömd
Med en lömsk dolkspets lyckades jag vinna
Min väg in till tältet där faran än var glömd.
Furst Rean sov en osäker sömn
När jag smög under tältets vägg
Såg han det som i en dröm
Och han duckade när jag högg.
Fursten ropade argsint på sin vakt
Men upptäckte snart att vakten var död
Rean famlade där han sitt svärd lagt
Och han slog med det likt en man i nöd.
Växlandet av desperata hugg
Ilskna glåpord och finter
Hotfulla blickar under lugg
I en värld på gränsen till vinter.
Vi rev ner tältet i vår dödliga dans
Och vi fäktades under morgonhimlen grå
Vi greppade efter varje chans
Att vår fiendes blod få så.
*hehehe, jag har redan skrivit fyra fortsättningsverser så jag vet nästan hur det slutar *fnissar nöjt**