Eller OCKSÅ, så kan vi ju bara fortätta där vi slutade:
?Vi behöver visst skydd över natten.? sade Louise, som äntligen slutat att skratta åt Edvins klavertramp.
"Vi går väl bara ner till lägret", tyckte Edvin.
"Hur då?", frågade Louise tålmodigt.
?Varför kan vi inte bara sticka tillbaks?? undrade Edvin gnälligt. "Jag tycker att det verkar ganska lätt, Louise."
?Visst, fixar du en bro att komma över den här klyftan på, så? sa Louise och såg sig om efter skydd för natten.
Så svårt kan det väl inte vara, tänkte Edvin. Han blundade och tänkte på en bro. Inget hände. Han koncentrerade sig. Inget hände. Louise fnittrade till när hon såg hans koncentrerade min.
"Vad föröker du göra? Tänka bort den?" frågade hon retsamt, "kom nu, din kluns, vi måste gå och söka skydd för natten." Hon gick i väg och försvann snart i dimman.
Edvin började försiktigt följa efter. Då och då stannade han och undersökte marken framför sig.
"Louise?" ropade han lågt. Vad mycket dimma det vart, tänkte han olustigt.
"Ja?" hördes ett svagt svar. Edvin slappnade av, och började gå mot rösten.
"Var är du?" frågade han, mer som vädledning en för att han verkligen brydde sig.
"Jag är precis bakom det här klippan, Edvin", svarade Louises röst.
Edvin gick in i en bergvägg.
"Ajje!!" gnällde han och blinkade till. Louise fnittrade till. Edvin tog stöd mot något brevid sig och reste sig plågat upp. Det här var sannerligen hans otursdag, tänkte han plågat. Han kastade en blick på föremålet han stött sig på, och blev riktigt förvånad när han märkte att föremålet han tittade på var en widescreen-tv. Sedan blev han förvånad över att han visste vad den konstiga grunkan faktsiskt var, och hur man använde den. Av ljudet att dömma så hade Louise dukat under för en skrattattack.
Irriterat gick han fram till TV:n, och tryckte prövande på några knappar. Han kastade ett par blickar mot skärmen och såg till sin besvikelse att ingenting hände. Han undrade vad som förväntades hända, och satte sig med ryggen lutad mot TV:n för att fundera på sin belägenhet.
Sedan slet en hand snabbt åt sig tv:n. Edvin vände sig om och såg handen försvinna in genom ett hål i luften. Tydligen kunde till och med Jobert Rodan tappa saker.
Då märkte han att Jobert hade lagt dit något annat istället. En burk Tsatsiki! Edvin var vrålhungrig och försökte genast slå upp den mot bergväggen. Han stod och bunkade tills Louise kom för att se vad han sysslade med.
?Louise,? gnällde han, ?jag kan inte få upp min Tsatsiki-burk.?
?Testa att be den.? sade Louise ironiskt.
?Tsatsiki, öppna dig!? mässade Edvin. Det hände inget med burken men däremot började bergväggen röra sig?
Edvin släppte sakta ut luften. Han hade hållit andan.
"Det är..." sade Lousie och sökte efter ord "otroligt. Helt.. otroligt."
"Det är en rikedom" sade Edvin, vars girighet plötsligt gjorde sig påmind. Han glodde dolskt på Lousie.
"Det är mer än så, det är... massor. M a s s o r av pengar, juveler och värdefulla saker. Jag menar... Massor! Ett helt berg..." Hon såg sig omkring i grott... skattkammaren.
"Jaa..." sade Edvin sakta "Jag undrar hur jag ska få hem allt." Lousie ryckte till.
"Vad var det där!?" krävde hon att få veta. "Varför använder du singular!?"
Edvin såg ointresserat på henne en stund, sedan lät han åter blicken svepa över ögonfröjden. Lousie stampade med foten i marken. Precis som på TV.
"N å ?" krävde hon att få veta. Edvin ignorerade henne. "Du inser väl att jag ska ha störst del av skatten eftersom jag räddade ditt liv, Edvin?" tillade hon elakt. Edvin skrek till, stirrade på henne och började sedan darra ursinningt.
"Vaddå!?" frågade han argt. "Det är min skatt, min! Jag kom på lösenordet!!" Lousie blängde tillbaka
"Jasså?" frågade hon, och hennes röst steg ett par oktaver "och hur stor chans skulle du ha haft till det ifall du var d ö d ?"
"Du dödade aldrig Dassmodem!!" protesterade Edvin argt.
"Du ska inte vara så..." började Louise, när Edvin plötsligt märkte vad som fanns bakom guldet.
"Kolla, Louise!" ropade han ivrigt. "En mystisk tunnel!!"