Dassmodem
En bit framför den vilande draken dök ett plötsligt rökmoln upp.
"Få är de som vågar utm...aaj"
Snubbel-Krach- knaak - braak
"Aaaaj, host, host" spark, dunk "de som vågar utman..."
Foooosssh-fräs-sprak "Aaaah."
När den konstgjorda röken så lagt sig uppenbarade sig en figur, liggandes på marken, med svarta kläder.
Färgen på kläderna var egentligen ganska svår att gissa sig till eftersom de var helt förkolnade, precis som mannens skägg och hår.
"Åh nej!" utbrast Edvin, "Det är HAN!"
Borta i dungen håller samtliga i gruppen på att bli från från den klibbiga massan.
?Okej, vad hände?? frågade Lego-Klas.
?Ni blev nedkletade av Gollumgap här och sen kom ett par orcher för att kidnappa oss och sen sprutade Gollumgap, som jag trodde arbetade tillsammans med orcherna, klet på orcherna så att jag kunde befria er.? Bimbo andades in, hon hade inte tagit ett ända andetag under redovisningen.
?Okej, så vem är den skyldiga här?? frågade Langorn. ?Jag har en jättestor bula.?
Gollumgap fnissade till och stack ett långt finger i en av de slumrande orchernas öron.
?Grön långling ssssova gott!? fnissade Gollumgap. De andra stirrade på henne.
Edvin stog inför en stor fasa.
?Ja det är jag, Dassmodem, en av de Förkorade. Korad att bli en stor ledare när Bel´Sauron tar makten. Jag har kommit hit för att fråga om du går med på att jag blir din guide till hur du ska andvända härskar dolken ondskefullt och bli Bel´Saurons Näs´Vis och bli näst i rang när han tar över världen. Men om du säger nej så blir jag din bödel. Vad är ditt svar, Edvin??
"Öhh, Jnj, jag menar, Nej!? sa Edvin.
?Jaha, då ska jag döda di...?
?Du kanske inte har tänkt på att vi har en drake på våran sida?, sa Ridroh.
?Ja...? sa Dassmodem som såg draken nu.
?Vad var ditt svar nu igen, pojk?? frågade Dassmodem och svalde.
?Nej!? sa Edvin.
?Då ska du...?
Mysan morrade.
?Hejdå!? Dassmodem sprang med Mysans eldkvastar efter sig. Strax stod hela skogen i brand.
?Var det honom du skulle visa mig?? frågade Edvin.
?Nej, det var min vän skoghuggaren som står där bort....? Ridroh stirrade på den brinnande skogen.
?Förlåt, såg honom inte?? sa Mysan.
"Jaha, det verkar som om båda gick åt därinne..." sade Ridroh sorgset, "men kom nu, vi måste fortsätta."
Så steg de ombord på Mysan och fortsatte färden.
När de väl var framme hos resten av sällskapet hördes plötsligt en röst från skyarna:
"Lystrin, lystring, detta är Jobert Rodan som talar! Använda en drake? Vad taskigt, jag hade sett fram emot en lång promenad tillbaka efter dolken. Ja, detta borde hindra att detta upprepar sig..."
Plötsligt var rösten borta, ja, ni vet hur plötsligt en röst bara kan vara borta, så jag behöver inte använda någon metafor.
Plötsligt krympte Mysans vingar till en alldeles lagom storlek, så att hon inte kunde flyga längre.
Sedan fick de allihop försöka hjälpas åt med att berätta vad som hänt.
"Dassmodem?!" utbrast Landalf leende, "då har den gamle mannen ändå blivit helt väck."
"Vad menar du?" undrade Edvin.
"Jo, du förstår" sade Landalf fortfarande lite road, "det där var, som du säkert redan listat ut samma person som anfallit oss två gånger förut."
"Jaha, och?" Nu var Edvin rejält förvirrad. "Vad har det med saken att göra?"
"Kommer du inte ihåg vad jag sade om honom, pojk?"
"Ähm, näe..." sade Edvin och rodnade, "Jag trodde liksom inte att det var så viktigt och..."
"Ja, ja strunta samma. Det där var hur som helst..." Nu rodnade även Landalf. "Det där var den där killen från Phorumet med sin brutna Mana-stav."
"Och vad heter han?" försökte Edvin.
"Ehhh..." Nu var trollkarlen högröd i ansiktet "Ehh, det är inte viktigt nu."
"Men du sade ju..."
"Bry dig inte om vad jag säger!" sade trollkarlen aningen mer lugnt. "Ok, det vi måste göra nu..."
Trollkarlen blängde surt på Edvin som tydligen inte lyssnade.
"Vad tror du att du håller på med?" utbrast han.
"Jag skulle ju inte lyssna på dig..."
"Bry dig inte om det nu, lyssna noga."
"Ok."
"Bra." Trollkarlen vände sig mot de andra. "Hur många är vi nu?"
"Vi är säkert nio", svarade Edvin.
"Langorn, Lego-Klas, Edvin, Pirrin, Polly, Vin-Rends, Wilgott, Gollumgap, Ridroh, Mysan, Bimbo, jag och vargen" Vid det sista kom Landalf att tänka på något "Vargen! Vi glömde att räkna med vargen förut, nu är vi för många, och vi måste ändå gå och hämta Bob, så vi blir fjorton!"
"Behöver ni hjälp?" dundrade en gudomlig röst från himlen, "Jag kan få några av er att... försvinna?"
"Ne..ne..ne... nej tack.!" svarade alla, "Vi trivs så bra här..."
Återigen försvann rösten för att snart återupptas av en annan, mindre gudomlig röst.
"Attans!" svor Edvin, "Den är borta!"
"Nej..." sade Landalf, "inte den...igen."
"Hur kommer det sig att du alltid tappar bort den?" utbrast Pirrin förbannat, "Det kan väl inte vara så svårt att hålla ordning på den där kniven?"
"Jag tror att jag har listat ut det!" utbrast Polly.
"Vad?" undrade Landalf.
"Dolken måste vara gjord av korkat plommonträ!"
"Ja, så måste det vara!" skrek Vin-Rends.
"Vad?" undrade Edvin, "en dolk av trä? Det är ju för sjutton gjord av metall."
"Jo," förklarade Vin-Rends, "man kan göra vad som helst av korkat plommonträ det är bara det att sakerna kan komma bort hela tiden, en gång t.ex hade jag ett par kalsonger av korkat plommonträ och de..."
"Ja, tack, det räcker," avbröt Langorn, "vi vill inte veta mer."
"Hur som helst," sade Landalf, "så får vi gå och leta efter dolken där ni mellanlandade, det är bara en halvmil västerut..."