Från alla håll kom rövare springande
Och ställde sig i en cirkel runt oss två
Furst Rean och jag, där huggen regnade.
Men i slutet av striden, vem skulle få gå?
När en viss tid efter attacken förflutit
Och jag ej vänt tillbaka till mina vänner
Blev det tydligt att jag inte segern njutit
I alla fall inte med nu levande händer?
Lean, en pojke uppväxt i strid
Hade många vänner mist i sitt liv,
Till den stora mörka frid,
På grund av onödigt kiv.
Men nu blev han plötsligt uppfylld av hat
Och han tog sitt svärd och gav sig av
När vänner är i nöd är man aldrig lat
Så med raska steg han nådde mig snart.
Mitt i striden stannade jag till
När jag skymtade Lean
som med svärdet högg till
för att komma fram till sin vän
Rövarna försökte argt slå ner Lean
Men jag hann inte hjälpa för Rean
Han kastade sig fram när jag såg min vän
Och han högg mig så djupt att jag känner det än.
Lean såg mig falla i blod
Han kastade sig fram mot oss
Och mot fursten han slog
Med hela sin erfarenhet att slåss.