Fortsättningen

Här kommer fortsättningen på min lilla berättelse. Kommer inte ihåg var det slutade förra gången så jag tar med lite extra för säkerhets skull...

------------------------

?Nej, speciellt inte nu när jag ska till riddarskolan i Elve?, sade hon och sträckte stolt på sig.
?Hmm? Jag var där ett tag, men jag rymde.?
?Varför då?? frågade Kedra nyfiket med Rob sade bara:
?Det där måste vara din båt!?
Kedra tittade åt det håll han hade pekat. Dom var framme vid hamnen. Solen glittrade i vattnet och en svag vind blåste från havet. Det luktade fisk och tjära och hav. Fiskare lagade nät, matroser gick omkring och pratade glatt i väntan på att deras skepp skulle fara, kaptener röt order och flaggorna vajade i vinden. Vid piren låg den båt som Rob hade pekat på. Det var ett stort, smäckert skepp med tre master. Vid fören stod det Durima med snirkliga bokstäver. Någon gick runt på däcket. Hon antog att det var kaptenen.
?Hej då, och tack för maten!? ropade Rob när hon gick upp för landgången. ?Hoppas vi ses igen.?
Sedan sprang han iväg åt samma håll de hade kommit, innan Kedra han säga ett ord till.
Det pirrade i magen av nervositet, men hon bestämde sig för att strunta i det och gick fram till kaptenen och harklade sig.
?Ursäkta mig, men ska det här skeppet till Trial??
Han vände sig om och såg på Kedra. Han hade det mörkbruna håret uppsatt i en fläta som hängde ner över ryggen på honom. Han var stor och muskulös och hade en lapp över ena ögat. Det andra var mörkt brunt, nästan svart. Han var klädd i pösiga blåa byxor och en ärmlös tunika. I bältet hängde en lång dolk och en pengapung.
?Varför undrar du?? sade han med mörk och kraftig röst.
?För att jag ska dit. Jag heter Kedra.?
?Jaså. Det var Coranon som skickade dig va??
?Ja.? Kedra kände sig väldigt liten och hjälplös inför denna kraftfulla man, men försökte att dölja det och tog på sig en affärsmässig oberörd min.
?Bra, då är allt i sin ordning. Vi seglar i kväll.? Han såg genast trevligare ut.
?Var ska jag sova någon stans?? frågade Kedra, hon kände sig rätt trött efter allt hon varit med om.
?Kom, jag ska visa dig?, svarade kaptenen.
?Vad heter du?? frågade Kedra medan hon gick efter honom. Hon var tvungen att småspringa för att hålla jämn takt med den store mannens långa kliv. ?Eller ska man kalla dig ?kapten???
Kaptenen skrattade.
?Du kan väl få kalla mig kapten om du vill, men mitt riktiga namn är Kurdon.?
Kedra gick med honom ner för lejdaren under däck. Dom kom in i en lång, smal korridor som hela vägen bort täcktes av dörrar. När dom hade gått förbi tre dörrar stannade han.
?Här har du din koj?, sade han och öppnade dörren in till ett smalt rum.
?Koj??
?Det är samma sak som säng?, sade Kurdon och log. ?Du var mig en riktig liten landkrabba du.?
Kedra låtsades som om hon inte hade hört hånet i kommentaren.
?Det är första gången jag åker med ett skepp?, svarade hon avmätt och gick in i den lilla hytten.
Det var fyra kojer allt som allt i rummet. Två vid varje vägg. På väggen mitt emot dörren satt ett litet runt fönster.
?Varför är här fyra kojer?? frågade hon och tänkte att man kanske hade fyra sängar var när man var till sjöss. ?Jag behöver nog bara en.?
?Nej, det är klart att du inte behöver fyra kojer, men du är inte den enda som ska med det här skeppet, flicka lilla.?
Kedra var för trött för att orka diskutera vidare så hon kröp ihop i en av hängkojerna och somnade nästan genast.

När hon vaknade låg hon och tittade ut genom den lilla runda hyttventilen, en stund, med armarna under huvudet. Medan hon sov hade solen börjat gå ner vi horisonten och färgade de små vita moln som fanns rosa. Hon klättrade ur kojen och gick upp på däcket. Vinden hade friskat i och fick hennes svarta hår att fladdra. Måsarna skriade och cirklade runt de nyanlända fiskebåtarna, i hopp om att kunna nappa åt sig en fisk eller två.
Kapten Kurdon syntes inte till någon stans. Hon gick fram till relingen och tittade ner i det mörka vattnet som skvalpade mot skeppets sidor. En liten fisk simmade nära ytan. Plötsligt dök en av fåglarna och fångade den. Den sprattlade hjälplöst och de små fjällen glittrade till som guld i solen, innan den försvann i fågelns gap. Hon rös till när hon tänkte på vad mer som kunde finnas där nere och backade ett par steg.
?Hej!? sade en röst bakom henne.
Kedra ryckte till. Hon hade inte hört någon komma. Hon vände sig snabbt om. Bakom henne stod en pojke och en flicka som såg ut att vara ungefär lika gamla som henne.
?Hej?, sade hon med ett ganska misstänksamt tonfall. Hon tyckte inte om att bli överraskad på det där viset. Hon granskade dem lite närmare. Båda två hade brunt hår, bruna ögon och var klädda i hosor, tunika och skinnskor. Dom var mycket lika förutom att flickan hade ett långt ärr tvärs över vänstra ögat.
?Är ni tvillingar??
?Ja!? svarade de samtidigt.
?Ska du också till riddarskolan?? frågade pojken.
?Ja, ska ni??
?Ja, jag heter Audrian förresten, och det här är min syster, Lilian.?
?Jag heter Kedra. Är det ännu fler som ska med dit eller är det bara vi??
?Det kommer nog några till, kanske?, svarade Lilian.
Det blev en ganska besvärad tystnad som Kedra till sist bröt.
?Jaha? Vad kan man göra på en sån här båt??
?Skepp?, rättade Audrian automatiskt.
?Okej, skepp då.?
?Kom, vi kan visa dig. Våran far är förste styrman så vi kan Durima nästan utantill?, sade Audrian och såg stolt ut.
Lilian och Audrian gick före Kedra och visade henne runt på hela skeppet, från kabyssen i fören till lastutrymmena i aktern. Just när Audrian höll på att visa Kedra hur man skulle göra för att klättra upp i riggen på bästa sätt, kom en ny pojke upp för landgången. Han såg ut att vara något år äldre än de andra tre och han verkade inte glad.
?Undrar vad det är med honom?, sade Kedra tyst till dom andra medan dom följde honom med blicken när han gick över de renskrubbade plankorna på däcket.
?Han kanske inte vill åka?, föreslog Lilian.
Kedra gick fram till den främmande pojken. Han hade ljusbrunt tjockt hår, rak näsa och bruna ögon och var lite mullig. Han var klädd i mörkgröna, fladdriga byxor, en grön linneskjorta och läderstövlar med pälskant. Över axlarna hängde en pälsmantel. Han såg ut att komma från en rik familj.
?Vad vill du?? fräste han åt henne.
Kedra blev lite orolig att han skulle slå till henne. Hon var bra på att slåss, hon hade ofta bråkar med barnen i Ingestor, men den här pojken såg mycket större och starkare ut. Hon räckte honom knappt till hakan. Men hon tog mod till sig och försökte låta så orädd som möjligt.
?Hej, jag heter Kedra. Ska du också med till riddarskolan??
Pojken suckade. ?Ja, det ska jag.?
?Vad heter du??
?Zeyando?, svarade han kort.
?Det här är Audrian och Lilian?, sade Kedra och pekade på tvillingarna som stod en bit bort.
Zeyando bara nickade till hälsning.
?Kan du lämna mig ifred nu?? sade han med ett lätt irriterat tonfall. ?Jag ska leta reda på kaptenen.?
?Jag kan visa dig vägen om du vill!? erbjöd sig Kedra.
?Nej tack!? fräste han åt henne. ?Stick härifrån!?
Kedra stirrade efter honom när han med ilskna steg gick förut.
?Vilken surpuppa!? utbrast hon när Zeyando hade kommit utom synhåll.
Audrian och Lilian kom fram och ställde sig bredvid henne.
?Verkligen!?
?Vad ska vi hitta på nu då?? sade Kedra som inte tyckte om att inte ha något att göra.
?Vet inte?, sade Audrian. ?Vi kan ju gå och fråga någon om vi ska åka snart.?
?Okej.?
Dom hade inte gått långt innan dom stötte på en man med stor näsa och rakat huvud.
?Hej!? hälsade Kedra. ?Är du en i besättningen på det här skeppet??
?Ja?, svarade han långsamt med ett något misstänksamt tonfall.
?Vet du om vi ska åka snart??
Matrosen granskade Kedra uppifrån och ner. Han verkade fundera på om han skulle svara henne eller ej.
?Jo, vi ska ge oss av så fort kapten har pratat klart med Zeyando av Nillon?, sade han till sist.
?Zeyando av Nillon? Är han prins, eller nåt?? frågade Kedra storögt.
Matrosen skrattade. ?Nehej du, men hans far, lord Zimon av Nillon, har hand om hela Amar.?
?Jaha?, sade Kedra besviket. Hon hade gärna velat träffat en riktig prins.
Kedra, Audrian och Lilian gick upp på däcket igen. Himlen var färgad i rosa och guld av den nedgående solens strålar. Skeppsgastarna höll på att fixa i ordning allting som behövde göras före avfärden. De tre barnen gick och satte sig längst fram i fören, där dom inte var i vägen för någon. De satt tysta en stund och tittade på medan skeppsgastarna arbetade.
?Titta där är far!? utbrast Audrian plötsligt. ?Kom, vi går och hälsar på honom!?
?Hej far!? ropade Audrian när dom hade kommit ifatt honom. Han solbränd, hade samma bruna hår och glada ögon som barnen och var klädd i samma sorts pösiga byxor och ärmlösa tunika som resten av besättningen.
?Nämen, hej ungar!? Hans röst hade en glad kraftfull klang. Han var en omtyckt förste styrman, som var vän med många och hade nästan lika mycket respekt som kapten.
?Det här är Kedra?, sade Audrian och drog fram henne. ?Hon ska också med till riddarskolan.?
?Hej!? sade Kedra.
?Jaså?, sade han och tittade på henne. ?Du ska också dit. Vad trevligt!?
Kedra strålade och log.
?Men nu får ni faktiskt vara någon annan stans, för jag måste arbeta. Rätt mycket att göra innan avgång. Vi kanske syns sedan.?
?Hej då?, sade de alla tre.
De gick och ställde sig i fören och tittade på när båten lade ut från piren. När skeppet hade kommit förbi vågbrytarna hissade matroserna segel och de gav sig iväg. Vågorna klövs smidigt av Durimas bog. Hon var ett välbyggt handelsskepp som höll god fart.
Barnen stod i fören en stund och lät havsvinden piska i ansiktet. Men nu föll mörkret snabbt, stjärnorna började titta fram och det dröjde inte länge förrän de började frysa. De gick ner under däck till sina kojer. Det visade sig att alla fyra barnen skulle sova i samma rum.
Kedra suckade när hon såg att Zeyando redan låg i sin koj.
?Synd att vi inte kunde få slippa honom?, viskade hon för att inte väcka honom.
De andra två nickade ljudlöst.
?God natt då.?
?God natt.?
----------------------

Tips på förändringar? Allt kan ju OMÖJLIGT vara perfekt...! ;)