Här kommer lite till...
----
Trots att Kedra var så trött kunde hon inte somna. Audrian och Lilian somnade så fort de hade lagt sig ner, men de var vana vid skepp och det var inte Kedra. Hon låg en bra stund och tittade upp i taket, vände och vred på sig och lyssnade till skeppets knarrande och till den susande vinden. När filten hade trillat ner på golvet och hon fortfarande inte hade fått en blund i ögonen orkade hon inte ligga där längre utan smög upp ur sin koj, drog på sig sin mantel och gick ut på däck. Hon rös till av den plötsliga kylan och drog manteln tätare omkring sig. Däcket var helt tomt. Matroserna hade gått in för att vila sig litet och få något till livs. Stjärnorna glittrade som diamanter på himlen och tvillingmånarna, som båda var fulla, lyste starkt med sitt bleka sken, likt två vita solar, och fick allt på däcket att se spöklikt och främmande ut. Kedra gick fram till relingen i fören och tittade ut över havet. Hon flämtade till över vad hon såg. Havet såg ut att vara av flytande silver. Det glänste och glittrade i månarnas och stjärnornas sken och nu förstod hon varför Silverhavet hade fått sitt namn. Kedra fylldes av vördnad för detta kraftfulla, väldiga hav. Hon såg sig snabbt omkring för att försäkra sig om att hon var ensam. Sedan klättrade hon upp på bogsprötet, Trixade sig förbi alla stag och vajrar och satte sig längst ut. Det var en berusande känsla att sitta högt ovanför ytan och se silvret rusa fram under sig. Tittade hon framåt var allt hon såg mera silver. Kedra sträckte långsamt ut armarna. Hon var fri! Fri som en fågel, fri att hitta på precis vad hon ville. Äntligen hade hon fått kontrollen över sitt eget liv. Hon var så upprymd att hon kände det som om hon skulle kunna flyga på riktigt. När Durima plötsligt åkte rätt in i en våg istället för att glida genom den, gick en stöt genom hela skeppet som fick Kendra att gripa tag i närmaste vajer. Med en rysning sköt hon undan tanken på vad som hade hänt om hon trillat i. Hon lade sig på mage och tittade ner på det mäktiga havet. Det rusade fram under henne med en sån fart att hon blev alldeles yr av att titta på det för länge. Så hon höjde blicken och tittade ut över silvret.
Plötsligt tyckte hon sig se en fisk, stor som en häst, som krumbuktade sig och hoppade i vattnet på avstånd. Hon ruskade på huvudet. Hon var nog tröttare än hon hade trott. Fiskar var inte stora som hästar. Hon började klättra ner från bogsprötet för att gå och lägga sig, men när hon stod på däcket såg hon den igen. Hon spärrade upp ögonen, blundade och nöp sig i armen för att se om det kanske var en dröm. Men när hon öppnade ögonen igen stod hon fortfarande på fördäcket och tittade ut över havet. Fisken simmade långt framför dem. När den gjorde ett extra högt hopp, glimmade fjällen till i månskenet och såg ut som glänsande gröna och blåa ädelstenar. Det var vackert, nästan på ett överjordiskt sätt.
Hade hon inte läst om en sådan fisk? Hon tänkte efter en lång stund, allt medan den glänsande fisken fortsatte att leka i vattnet. Plötsligt slog en tanke henne och hon var tvungen att gripa tag i relingen för att inte trilla ihop på däcket. Denna stora fisk var Homanus, havens och vindens herre, som, när tvillingmånarna båda var fulla (vilket endast hände en gång om året), simmade omkring i haven i skepnad av en stor drakfisk, med fjäll av safirer och smaragder. Hon tittade på fisken igen. Det såg ut som om den log och den vände ett havsgrönt öga mot den lilla flickan på däcket, såg på henne med en vis och förstående blick.
Hon fylldes av frid och en känsla av att vara fullkomligt trygg, men ändå fri, som hon aldrig hade känt förut. Det var en underbar känsla. Hon stod och tittade på fiskens krumbukter en lång stund. Men samtidigt som hon hörde steg bakom sig dök den ner i djupet och simmade bort. Då kastade Kedra en sista blick på det silverne havet och gick ner till sin koj igen. När hon väl låg där, tänkte hon igenom det som hade hänt. Hon hade verkligen sett en riktig gud! Hon kände sig helt svimfärdig vid tanken, men när hon tänkte på den där blicken hon hade fått, kände hon samma lugn som förut och kunde slappna av. Det sista hon hörde innan hon somnade var hur matroserna som hade nattvakten på däck stämde upp till en gammal sjömanssång:
Hissa seglen, hej och hå.
ut från hemmahamn
ut på havet ska jag gå
med modet i min famn
Möta stormar, mot ström ro
ut på äventyr
kommer jag dock hem månntro
när stormarna jag flyr?
Segla dag och segla natt
det är mitt levebröd
det ska jag göra, med gråt och skratt
tills det blir min död
Hon somnade och sov hela natten, en djup sömn, med drömmar om hav och glänsande fiskar.
---
Sen var det ju den här sången... Den får jag nog slipa lite på...
Själv tycker jag att den här biten i berättelsen är går lite för fort fram. Ska nog ta och finslipa alltihop nån dag när jag har tid. Lägga till lite detljer, tankar o.s.v. Kanske inte FÖR mycket omgivningsbeskrivningar. Sånt tröttnar jag rätt snabbt på när jag läser böcker. Men lite mer kan det nog vara.