Våra hedniska förfäder lär ha haft den inställningen att när man föddes låg livet framför en som ett stycke obearbetat trä. Genom åren skulle man sedan med viljekniven snida det till något vackert - var och en efter sin förmåga.
Havamål: Fänaden dör,
fränder dö,
själv dör du likaledes;
ett vet jag
som aldrig dör:
domen som fälls om den döde.
Fast på den tiden hade de runstenar. De var lite varaktigare än en dödsruna i DN.