Det är evigheter sedan jag hade möjlighet att vara ensam i mörkret med klassisk musik, men visst är det underbart. Jag gillar de s k banala styckena - Bachs "Air", Albinonis "Adagio", Mozarts mest kända verk, Grieg. Vill man inte ha det helmörkt så kan man alltid prova att tända ett litet stearinljus och leka "tomrum" a la Wheel of Time ...
Men något av det bästa som finns att lyssna på i mörkret är faktiskt Gershwins "Rhapsody in Blue". Inte särskilt harmoniskt men det får hjärtat att bulta. (Mitt, alltså. Vissa andra är nog allergiska.) När man blir riktigt hänryckt av musik, känns det nästan som om kroppen och resten av världen löser upp sig och man svävar iväg ...
För fantasyförfattande/läsande föredrar jag annars lite mer moderna saker men ändå med klassiskt stuk, såsom Vangelis och Enya. Det är inte lika rogivande, men det skapar stämningsbilder. Å andra sidan hade min första roman nog varit betydligt tamare och mjäkigare i tonen om inte Pink Floyds mera känslosamma låtar funnits i bakgrunden ... Tur att det finns olika slags musik.