Men, rent logiskt sett är odödlighet väldigt orimligt. :)
Tolkiens alver tycks faktiskt skaffa barn ungefär i samma utsträckning som människorna gör det - har Legolas varit ute och slarvat, hm? - och i så fall är Sauron och hans orcher absolut nödvändiga för att upprätthålla balansen, för annars skulle världen vara oversvämmad av alver ... Är orcher också odödliga, förrsten? Jag har inte fattat det så.
Tydligt är ju att alver föds och växer upp precis som människor, men någonstans i vuxen ålder - när?? - slutar de att förändras och sedan blir de liksom bara visare och visare och visa... men de äter och dricker ju, de har uppenbarligen någon slags ämnesomsättning. De dör om de inte får mat. Det åttatusenåriga trädet är inte alls samma sak, för när det är åttatusen år är det verkligen hemskt gammalt, och det är inte odödligt. Förr eller senare kommer det att ruttna inifrån och braka ihop, även om det hinner gå flera tusen år. Killen med yxan gör egentligen bara samma jobb som naturen, fast snabbare. (Hänger ni med?) Medan den odödliga alven uppenbarligen är en evighetsmaskin som ser likadan ut tills någon har sönder den.
Jag har funderat en del över detta sedan jag försökte skriva en sf-novell om en odödlig, men föränderlig rymvarelse. Det var svårt. I odödligheten ligger en oföränderlighet, som inte stämmer så bra med det faktum att tiden går och erfarenheter hopas ...
Äsch, nu börjar jag bli snurrig så nu är det nog bäst att jag slutar svamla.