Christina:
Försökte du med en rymdversion av Highlander?
Problemet med odödlighet är ju att det är onaturligt. Bortsett från om det i den världen är naturligt att vara onaturlig, vilket då blir naturligt jämfört med det som var naturligt i första hand, som inte längre blir naturligt utan onaturligt.
När något inte längre följer mönstret är det lätt att det blir utstött från de övriga. Där finns ett problem, men odödlighet i strid kan bli absurdt.
T.ex.
"Maledek tog ögonkontakt med Visnor, han visste att de skulle mötas i strid till sist, det var oundvikligt, det var ödet. Stridslarmet tycktes försvinna från Maledeks medvetande, det var bara Visnor som han nu såg... "
(detta är en kort inledning, nu ett litet hopp)
"Maledek lätt sitt svärd dansa med Visnors. Maledeks var långt skickligare i denna dans än Visnor, men än hur han stack och stötte med svärdet så verkade det inte bekomma Visnor märkbart. Maledek hade slagit sitt svärd i Visnors huvud utan märkbart resultat, han hade stuckit in det i halsen på Visnor utan att Visnor verkade notera det. Nu förstod Maledek att han inte hade en chans, hans öde var att dö. Maledek halkade i det blöta gräset, hans öde var att dö..."
En sådan berättelse blir inte så kul, om hjälten kan gå igenom strid efter strid och inte behöva bry sig om han blir sårad eller inte.
Det är nästan alltid som den osårbare, den odödlige som man måste kämpa mot. Annars är det ju inte spännande. Hur skulle det se ut om den rollfigur man följer är långt överlägsen motståndaren? *gäsp*
ps. på något sätt kanske orcherna och alverna lever i en slags symbios? ds.