Varför bygger nästan alla fantasyberättelser uteslutande på dessa saker:
INLEDNING
- Världen är inte vad den har varit. Den fungerar fortfarande, men knappt.
- En magiker, hjälte etc. med en viss kraft har inte fötts på tusentals år, men plötsligt ploppar en upp iform av en kökspojke eller en bondeläpp som ägnar all tid åt att säga: "Men jag är ju bara en bondeläpp/kökspojke"
- Hjälten i fråga gör mycket korkade saker.
STORY
1) Ondskan växer sig starkare och raserar den nästan-fungerande-världen.
2) Hjälten skall rädda alla, men misslyckas ett par gånger.
3) Sedan lyckas han rädda spillrorna.
4) Ingen blir lycklig, ondskan är död, hjälten MÅSTE ha förlorat sin älskade ELLER sin bästa kompis.
Att hjälten kommer undan lycklig går ju inte.
5) Alverna säger hej då.
6) Världen får någon slags "nybyggar-anda". Något Ja-nu-ska-vi-börja-om-ifrån-början-syndrom.
Övrigt:
Världen var vackrare förr
Alla var mäktigare förr
Man börjar historien när det går halvbra, sedan går det värdelöst och sist så vinner de goda, fast då finns det inget kvar.
Jag säger naturligtvis inte att detta inte är bra, men måste 90% av alla böcker bygga mer eller mindre på dessa saker.
Kan man inte t. ex börja när det är som värst och låta det bli bättre...