Enligt Anne Rice's vampyrböcker, är odödlighet inget att eftersträva.
De första hundra åren är hennes blodsugande karaktärer lyckliga och råkar ut för spännande äventyr som man bara älskar att läsa om, intrigerar bland varandra och har sig. Men i de senare böcker börjar de bli deprimerade, deras samvete blir allt mer märkvärt, de längtar efter att få se solen igen osv. Och en del försöker ta självmord, Gå In I Solen tex. Och märker att de är aldelles för gamla (rice's vampyrer blir mäktigare ju äldre de blir) och mäktiga för att längre kunna bli dödade av solljus.
De är fast i världen, de kan inte längre gåvidare in i döden, och de är fast med sina samvetskval.
Det är väldigt poetiskt, men även väldigt sorgligt och skrämmande.
Så odödlighet är kanske inte att eftersträva, efterom odödlighet är samma sak som oföränderlighet. Och att vara oföräderlig, inte bara en vanlig konservativ kuf utan verkligen OFÄRENDERLIG till både sinnet och kroppen, samtidigt som världen runt omkringen ständig förändras, kan inte var särskilt roligt.
Det är ungefär det Anne Rice haft som huvudbudskap i sina hitills åtta böcker om vampyrerna, och det är inte ett så pjåkigt val av budskap.
Särskilt fascinerande är det hur hon fått det att matcha så snyggt mot rysarhandlingen.
Legolas har alltid varit min favorit i Tolkiens böcker. Jag gillar honom.