Jag gjorde förut, när jag var ny på phorumet(enligt vissa är jag nog fortfarande ny), ett försök att lägga ut första kapitlet i denna berättelse men nästan ingen verkar hä läst den då. Chansen att någon ska läsa den nu är väl mindre, eftersom dom som är intresserade redan läst den tidigare versionen av detta kapitel(1). Men jag hoppas på några kommentarer i alla fall. Hur som helst så är denna version av kapitel 1 förlängd med två a4. Den kommer dock publiceras del för del så att ni inte får sex sidor att läsa direkt. om ni läser detta lämna kommentar.
MVH Jor
Kapitel 1
?Det skola komma en till, och ytterliggare en och så vidare ända till tidernas ände. Det skola komma en ny varje gång freden är hotad, detta är inte sista gången Örn och Lejon baneren har siktas. Rättvisan skola alltid segra, ty så står det skrivet i Ödets bok. Må den Ljuse skina över Kejsardömet och dess folk. Må Himlarnas Herre bevara oss alla.?
- Den första Kejsarens sista ord under den feberyra som tog hans liv år 211 e.od
Himmelen var full av moln. Mörka moln. Det duggade svagt, och ute i viken skapade detta små, ständigt utvidgande ringar. Det var september, och de hårda höststormarna, som föregår den något mildare vintern, hade inte börjat än. På vattenytan skumpade en rödmålad kork omkring. Från korken gick en lina som för eventuella fiskar måste ha tett sig som stege till himmelen. Minuterna gick, och regnet började ösa ner över omgivningarna. På de flesta ställen var fjorden omringad av höga, branta bergssluttningar, på vilka föga grönska växte. Men här låg en sorts vik i fjorden, som var omringad med några hundrameters grönska innan bergen åter tog över. Inuti den fanns en liten och isolerad fiskeby, inringad av ett litet område björkskog. Björk var här det mest förekommande trädet och byns nyare hus var uteslutande byggd av detta träslag . Det duggregnade inte längre. Det öste ner. Det var nästan som om Den Ljuse, öppnat himlens portar till bristnings gränsen i ett försök att dränka allt liv i världen. Nästan. Vattnet smattrade som det skulle gjort om tusentals människor inte gjort något annat den att kasta småsten i viken. Längst in på en tjock, brun, björkgren som delvis stack ut över vattnet satt en man eller snarare en pojke. Trädets krona skyddade inte honom mot det brutala skyfallet, detta tycktes dock inte störa honom nämnvärt. I handen höll han ett hemmasnickrat metspö av finaste aln. På detta spö hade han monterat upp en vev av trä. Veven funkade inte perfekt, men det gjorde det ändå möjligt att med en enkel handrörelse sakta men säkert veva upp linan. Längre ut på linan hade han fäst en klämma av brons, den använde han för att fästa linan när han väl vevat upp den. För en liten penning, alla hans sparpengar faktiskt, och det var inte mycket, hade han köpt den av sin kusin för några veckor sedan.
Plötsligt slets den rödmålade korken ner under ytan. Han höjde blixtsnabbt spöet en halv meter längre upp i luften, för att se vad han fått på kroken. Det var en stor gädda. Gäddan kämpade för att komma loss, kom han inte i vatten skulle han snart dö en inte speciellt trevlig död, kvävningsdöden. Pojken fokuserade på gäddan och la ner all kraft han hade på det. Plötsligt trotsade gäddan, och linan han var fast i, naturens lagar. Sakta och lite gungande svävade den upp mot pojken. Ibland verkade den vilja falla tillbaka och en gång gjorde den nästan det, men ändå fortsatte den sakta sin färd upp. Han grep efter fisken i luften men den var för långt borta. Han förde det gråa panikslagna djuret närmare sig själv, han sträckte åter igen ut handen och fångade den i luften. Detta var hans hemlighet, hur han gjorde visste han inte riktigt men det gick. När han första gången upptäckte sina krafter hade han bestämt sig för att inte berätta för någon, någonsin, det hade han hittills hållit. Ur fickan tog han fram en välslipad ståldolk. Denna dolk var en av hans mest värdefulla saker, eller rättare sagt en av hans fars värdefullaste saker, även om pojken ofta använde den. Det var inte många som ägde en sådan kniv, inte nu längre. En gång skulle ett sådant redskap varit varmans egendom men det senaste årtiondet hade nästan allt värdefullt använts till att betala skatten. Med ett snabbt snitt skar han upp fiskens gälar. För en gångs skull nog hans far bli nöjd. Det var faktiskt en verkligt stor fisk. Hans far hade en inte speciellt positiv inställning till hans fritidsnöje.
?Fiska för nöjes skull!? Brukade han säga med en föraktfull stämma. Arik, fadern, hade redan som sjuåring fått följa med sin far ut på sjön. Sedan dess hade han arbetat året runt med att fiska, med väldigt få undantag . Att någon då kunde ägna timmar till att frivilligt fiska var för honom något ofattbart. Han kastade ner fisken på marken. Nu skulle måste han börja bege sig hemåt. Hans mage kurrade verkligen och hans mor Ferals något tveksamma matlagningskonst verkade i denna stund väldigt lockande. Fast han visste att det inte skulle bli särslikt mycket mat, på grund av dom höga skatterna, som även tas ut i mat om pengar, silver, guld och andra klenoder inte finns. Ingen har så mycket pengar som skatten kräver tänkte pojken, samtidigt som han fingrade på sin bronsmedaljongen som han bar runt halsen, där hans namn Korgoth stod inskrivna i odödliga bokstäver. Han hade fått den på sin trettonde födelsedag för tre år sedan, det hade varit en gammal man, en föraktsvärd landsströvare som givit honom den.
?Denna skola hjälpa Dig, Korgoth Sol Aran, när nöden blir dig stor? Hade han sagt
I Aälik den Brådstörtades rike går ingen ofrälse mätt. Namnet den brådstörtade hade han fått efter att ha låtit avrätta en hel fursteätt på Eslar, in till minsta spädbarn. Detta hade skett när hans spionchef hade fått indikationer på att de ingick i en komplott som planerade att störta och mörda honom. För att skrämma adeln lät han då massakern genomföras. Detta hade dock visat sig vara felaktigt och när misstaget uppdagades lät han spetsa sin spionchef och hela dennes familj. Fursteätten hade varit ganska obetydlig men det hade ändå varit nära att det bröt ut ett riktigt uppror bland Eslars rika och makthungriga adel. Den grymme och makthungrige kungens trupper hade kommit samma år som han föddes, år 4361 e.od. Från den gröna och bördiga ön mitt i västhavet kallad Eslar. Tinget hade då uppbådat Norgols flotta med långskepp och en arme av spjutbärare svärdmän och yxkrigare. Hans far hade kämpat i det kriget som svärdsman. Arik hade med bitter röst ofta berättat vilken slakt det varit när dom mött Eslars styrkor i öppen strid, på Ariks sida då. Han hade berättat hur marken skakade då det tunga kavalleriet ryckte fram. Hur i antal överlägsna yxkämpar försökt stå emot men som slaktats med samma lätthet som en kniv skär i smör. Han hade berättat hur fäste efter fäste fallit innan dom slutligen möttes i det avgörande slaget där Mar Vools, huvudstadens, öde bestämdes. Drabbningen hade utkämpats runt den stora Teralåsen, nu känd som Blodsåsen. Norgorl förlorades och hans far hade berättat hemska historier om Elitgardet, Aäliks personliga garde av grymma legosoldater från världens alla hörn. Dom hade inte deltagit i något slag i hela kriget före Teralåsen, men nu steg dom fram, ledda av sin konung. Dom var infanteri och kavalleri delvis klädda i stål rustningar och inte bara ringbrynjor som var brukligt och var dom än drog fram så skonades ingen. Slakten hade varit total. Aälik hade också lagt under sig andra länder, han hävdade att han var den sanne Kejsaren av Oriha.
Korgoth kröp ihop som en boll uppe på trädgrenen. Han kastade sig bakåt utan någon rädsla, han visste att detta kunde han klara utan någon egentlig ansträngning. Det var också en av dom mystiska sakerna med honom, hans kropp klarade lätt av saker som andra gjorde med svårhet eller inte alls. Hans reflexer var bättre en andras vilket ledde till att han med stav var skickligare en någon annan han hittills mött i livet, vilket visserligen inte var ett altför imponerande antal. För två somrar sedan hade han till sin stora förvåning vunnit byns mästerskap i både stav och pilskytte. Han slängde sig nu bakåt, snurrade framåt två varv i luften. Sedan veklade han blixtsnabbt ut sig, lät armarna sticka rakt upp i luften, där de gick ihop så att hans kropp bildade ett ljus eller ett möjligtvis ett rakt uppstickande spjut. Så som han en gång sett en kringresande gycklare göra, en gycklare stod längst ner samhällets hierarki, till och med lägre den bönder, fiskare och trälar. Det var dock bara konungen och hans män som ägde trälar, dessa var slumpvis uttagna och ofrälse lantbor. Nu återstod bara landningen och han var säker på att han lyckas. Allt verkade också gå bra innan han kände hur han landade på en hal och brant sten. Han gled till och tappade kontrollen över sig själv. Under någon hundradels sekund försökte han återfå balansen, han trodde också att han lyckats men sekunden senare gled han framåt och landade med ett stort plask i det smutsiga vattnet, vilket var fullt med diverse havsväxter och alger. Han kände hur hans mun fylldes med tång och undrade hur det var möjligt, innan han insåg att han hade gett ifrån sig ett skrik medan han föll ?Nej!!?. Kläderna vattenfylldes snabbt och han upptäckte att han sjönk mot den drygt femton meter djupa, mörka botten. Han samlade sig och tog snabbt två rejäla simtag. Ytan kom närmare och plötsligt bröt han igenom såsom de stora fiskarna vid kusten, kallade delfiner sades göra. Han kippade efter luft, han blev förvånad över det behov av luft han hade, han måste han ha varit där nere längre än han trott. Han kravlade sig upp på land. Hans far, som gillade det förgångna samt att berätta historier hade flera gånger sagt att viken deras by låg vid en gång varit en stor hamn, där stora skepp från den andre Kejsarens flotta brukade ankra. Detta sade han var anledningen till att det blev djupt bara två till tre fot ut i vattnet. Så att dom stora skeppen skulle kunna ankra där. Han påstod alltså att viken var konstgjord, och placerad där för att platsen var synnerligen lättförsvarad, med höga berg runtomkring. En roande förklaring till varför vattnet var bråddjupt här men Korgoth var inte säker på att han trodde på den.