Hoho, du har rätt, formen är ganska lika böcker emellan, men visst finns det goda anledningar... exempelvis, om hjälten gled fram på en räkmacka till Den Riktigt Onda Typen, gav honom en örfil, och traskade segrande ut skulle det bli en ganska platt historia. (Dessutom är lyckliga slut URAFJANTIGA!!! -- obs. antal utropstecken)
Att alverna säger hej då är bara bra. Då slipper vi dem. Jag *avskyr* alver - varför ses de som någon slags fanbärare för all fantasy?
Vad gäller att allt går enligt schemat halvdant -> skit -> seger till slut är bara klassisk berättarkonst.
Något som *vore* coolt skulle vara beskrivningen av högstående civilisation som förfaller till barbari.
Börjar man längst ner i skiten och går vidare uppåt är jag rädd att det skulle kännas som om man missar första halvan av berättelsen...