Det verkar bara ha varit den ärevördiga Christina som läst denna berättelse men eftersom jag ändå skrivit några sidor till kan jag lika gärna lägga ut dem på phorumet. Här kommer hur som helst forts.
?Koro din klant, vad har du nu gjort? det var Lea som skrattande sade detta när hon kom springande fram från några buskar. ?Det är ju nästan så att du inte borde få gå ut utan någon som håller koll på dig? detta var inte någon alvarligt menad förolämpning utan sagt i den skämtsamma ton man använder till någon man känner. ?Men det var ett snyggt trick? fortsatte hon. ?Hoppet alltså, med då räknade jag inte med den misslyckade avslutningen? Korgoth blev först rädd när han såg henne. Hade hon sätt hans hemlighet? Om hon hade gjort det visade hon det alla fall inte med en min. ?Tack? sade Korgoth. ? Det var faktiskt ett rätt så snyggt trick, om man inte räknar med avslutningen. Men vad gör du här?
?Jag letade efter dig, men du var inte hemma hos dig, inte ute och jobbade, i byn kunde jag inte heller finna dig, och då gissade jag att du gått hit. Du har ju det något onormala intresset att sitta för dig själv i timmar utan att göra varken något rolig eller nyttigt. Korgoth gillade verkligen att fiska för sig själv, det gav honom ett sorts lugn, en frid.
?Jag har faktiskt skaffat mat till familjen? sade Korgoth, något spelat förnärmat och pekade på det håll han kastat den stora fisken.
?Bara otur att den skulle hamna mitt i en myrstack? sade Lea med ett skratt och då märkte Korgoth att fisken var fullständigt översvämmad med myror. Han svor lite för sig själv, den hade verkligen varit stor. Men nu insåg han att fisken var förlorad och bestämde sig för att låta den ruttna bort i myrstacken, som ett straff för dess invånare.
?Vad var det du ville mig då, jag menar eftersom du trostat både storm och kyla för att hitta mig??
?Jag ville bara pratas vid och så, och när den riktiga stormen började var jag redan halvvägs hit så då kunde jag lika gärna fortsätta. Fast regnet verkar ha börjat avta nu?
Det stämde faktiskt störtregnet hade övergått till duggregn och molnen på himlen hade i snabb takt börjat skingras. Solen trängde redan fram på ett ställe och det hade blivit avsevärt varmare. De småpratade en stund innan Korgoth föreslog att dom skulle gå tillbaka till byn. Lea höll med om att det kunde vara klokt eftersom båda var blöta, även om Korgoth var absolut värst. Och dyngig, vattnet hade inte varit så rent direkt., fullt med slam som det var. Han tog upp sitt spö och tillsammans började dom gå de ungefär trehundra metrarna tillbaka till byn. På utsidan visade Lea ingenting men hennes huvud sjöd av tankar. Hur hade han fått fisken att flyga? Hur?
De närmade sig byn och vandrade sakta ut ur den blöta och lummiga björkskogen. Det mesta av byn bestod av små stenhus med täta halmtak och runda fönster, detta var dock en rest från bättre och stoltare tider. Och rikare. Då Dhagoon och Västhavets invånare darrat av skräck när Norgols mäktiga flotta siktats. Då hade Norgol varit nordhavens herrar. Detta var innan Alliansen bröt landets makt och Eslars då unga kung inlett sina erövringståg. Här och där hittade man nya hus gjorda av stockar och kollade man riktigt noga såg man också att de gamla husen var ganska nedsatta. Anledningen till detta var självklart Eslars höga skatter. Vars åverkan förrvärats av den svält och missväxt som rått det senaste åren. Det verkade nästan som om årstiderna förlorat all sans och måttlighet, när det regnade vräkte det ner och grödorna dog och när det var solsken så kom det inte en droppe på månader samtidigt som värmen nådde oanade höjder. Uppe i södern hade också en mindre pestepidemi härjat. I Västvik, vilket var namnet på byn, hade man kommit lindrigt undan genom att man var fiskare och inte jordbrukare. På byns tre gator och nere vid bryggorna var det ganska öde. I bakrunden kunde man höra vattnets brus och här och där skrikande, skrattande och helt enkelt talande människor. Dessa röster hördes dock inifrån husen. I vanliga fall så kryllade det av folk här. Alla hade alltid något att göra. Dock var det nu matdags och regnet hade dessutom hjälpt till att driva folk inomhus. Till och med den i vanliga fall rökiga atmosfären verkade ha trängts undan av regnet.
?Jag måste nog gå hem nu, Lea. Det är nog dags att äta snart.? Det var det säkerligen, deras promenad hem hade tagit åtskilligt mer tid en det var tänkt. ?Vi syns väl i morgon, då?
?Okej, hej då? sade Lea. Han skyndade sig hem och märkte alldeles försent att han sprungit i en lerig vattenpöl, som uppstått på bygatan. Bygatan hade den tendensen att ibland förvandlas till högar av lera när regnet slagit till. Korgoth trodde att det berodde på att bygatan bestod av packad jord som dagarna i ända utsattes för gående människor och ibland även vagnar, när sedan regnet kom blev den lätt förstörd och uppriven. Det hade dock inte skett än, och brukade inte ske för än under höstregnets sista tid. Han kom fram till familjen Sol Arans hus. Han öppnade den mastodonta ekdörren och klev in.
När han kom in i det lilla huset slog en våg av värme emot honom, i ena delen av det stora rum som utgjorde det kombinerade kök, hall och matrummet brann en brasa. Rummet var sparsamt möblerat med ett bastant matbord, en liten matlagningshörna och ett förvaringsskåp, i den vänstra delen av rummet, ur Korgoths vinkel sätt, var den dörr som ledde till sovrummet. Där sov hela familjen gemensamt i 3 sängar, två av dom våningssängar. Hans familj satt redan till bords. Hans hade också tre syskon, två systrar och en bror. Brodern var bara tio år gammal och hette Calor. Det var egentligen ett adligt namn men Feral hade insisterat på att han skulle heta så. Calor kunde mycket väl vara adlig velig som han var, brukade Korgoth tänka. Hans bror hade förut vägrat göra något smutsigt jobb, som att knäcka fiskarna eller skaldjurens nackar eller tömma dasset exempelvis. Detta hade dock Arik brutalt tagit ur honom?. Hans bror var också en riktig retsticka och skvallerbytta, han hade alltid skvallrat när Korgoth varit yngre, och tillsammans med sina vänner genomfört små hyss. Hans två systrar var fyra respektive fjorton år gamla och deras namn var Ella och Maleen. Ella var en glad och arbetsam flicka medan Maleen var en skrikig småunge som hela tiden hade nära till gråten. Vilket kanske inte var så mystiskt eftersom hon som sagt bara var fyra år. De åt alla någon sorts fisksoppa, som var mer kokat vatten än fisk. Han slogs sig tyst ner men reste sig sen upp för att gå och hämta en skål. Skålarna var gjorda av keramik, det var bara rika stadsbor och adliga som hade glas eller porslinstallrikar. Arik harklade sig.
?Korgoth Sol Aran? hans far uttalade även familjens efternamn. ?Gick du vilse i skogen kanske? Eller har du kanske inte vett att gå hem när det regnar? Eller när vi ska äta? Eller tyckte du kanske att det var så roligt att sitta där på en gren i skogen att du helt enkelt inte behagade gå hem?! Så maten din kallnar! Vi lever i hårda tider och jag tycker du borde inse detta! Vi måste ta vad vi får!?
?Om min mat är kall är det väl ändå mitt problem!? svarade Korgoth med trotsig röst.
?Det är inte det som är problemet, det är din inställning till allt, att du aldrig bryr dig du ägnar timmar till onödigt? till att bara sitta still på en gren! Nu är det slut med det. Från och med nu ska du jobba mer den förut och ta lite ansvar! Jag hade tänkt ge dig en överraskning och berätta att du skall följ med till marknaden i Bargol. Där ska vi precis som vanligt sälja och köpa varor, såsom säd och andra nödvändigheter. Det verkar emellertid bli ett ypperligt läge för dig att visa åtminstone en gnutta mognad. Ett par män till kommer med och nu vill jag att du visar dig värdig detta förtroende.? Sade Arik. Vid dessa ord sköljde en stor lycka fram inom honom han skulle få resa till en stad, en riktig stad! Utanpå var han dock desto kyligare.
?Jag ska sköta mig far, jag lovar. Får jag ta min mat nu?? muttrade han. Hans far grymtade något men sade sedan:
?Ät, men nästa gång du kommer sent får du ingen mat, vi måste ha någon sorts ordning och jag menar det!? Korgoth hämtade sin skål och slev sen satte han sig ner. Han och alla de andra åt under tystnad. Hans far brukade bli så där ibland. För det mesta var han lugn men ibland brusade han upp, då var det bäst för alla att vara tysta.
När Korgoth ätit skickade Arik ut honom för att hugga ved. Detta ansåg Korgoth vara kanske det mest tråkiga man kan göra. Stå slå på några träbitar med en slö yxa! Det var dock nödvändigt det visste han. Utan ved skulle många, kanske dom alla dö under vinterns hårdaste månader. Han visste också efter erfarenhet att det efter en lång arbetsdag var skönt att komma in i ett varmt och uppvärmt hus. Efter en dryg timma var han färdig och då hade han med hjälp av den klumpiga slöa yxan skapat en imponerande hög med ved. Sedan gick han för att berätta nyheten för sina vän Natal. Natal bodde i ett hus som liknade Korgoths. Det låg högst upp på en kulle. Inte en speciellt hög kulle men ändå en kulle. Detta gjorde att Natans hus syntes över hela byn och han brukade på grund av detta faktum skoja om att hans familj en gång måste ha varit Västviks furstehus. Det visade sig att även Natal skulle till Bargol med sin far. Ytterliggare sju män och tre pojkar skulle komma med förutom Korgoth, Natal och deras fäder. De skulle ta sig till Bargol med båt, byn hade sedan uråldriga tider ett litet fraktskepp med en mast som dom kunde lasta på det timmer, fisk och skaldjur de skulle ha med sig. Det fanns ju ingen landsväg, deras lilla by var ju helt isolerad från omvärden. De bestämde sig för att ta med sina bågar. De hoppades på att få en chans att inför stadsborna bevisa sin skicklighet med båge. Både Korgoth och Natal var ovanligt skickliga bågskyttar. Även om Korgoth på grund av sin krafter kunde koncentrera och fokusera på målet mycket effektivare, och därför var bättre. De var båda överens om att det skulle bli en minnesvärdresa.