Okej, här kommer sista stycket...
Jag skrev det alldeles nyss, men intrigen i stycket kom jag på när jag satt på en buss i trettio graders värme i Turkiet.
Okej, nu kommer det.
Snart nu, i alla fall.
Okej, så jag har svårt att släppa taget, och? Om jag publicerar det här stycket, så släpper jag verkligen taget, och det för gått...
Visst, jag kan nog gå tillbaka och ändra vissa rim och ha mig, men att ändra slutet?
Pah. Man ändrar inte slut.
Särskilt inte ett så bra som det här...
Nu kommer det..
Snart, nu.
Jag föll ostadigt ner på knä bland löven
Och tryckte min hand mot mitt bröst
Jag kände en smärta hård som döden
Och jag tog farväl av världen med bruten röst.
Leans ögon fylldes med ilskna tårar
Som han torkade bort med en arm
Det var vid min död han fällde tårar
Men det visste han ej i stridens larm.
När jag föll ner på skogens mjuka bädd
Och kippade efter luft en sista gång
Mitt ansikte blev det med vilket jag blivit född
Och jag lyssnade en sista gång på stridens sång.
Lean riktade ett hugg mot fursten
Och han högg med kraft i arm
När fienden föll försvann blodlusten.
Hjärteblodet forsade från Reans barm.
Krigets nykorade mästare Lean
Böjde sig över vad som varit mig
Och sa sakta till sin döde vän
?allt blir så annorlunda utan dig.?
I lägret en sorgesång sjöngs, men över vem?
Ledaren som rättvist fått plikta med sitt liv
Eller ledaren över de godas kämpar fem?
Jag frågar, ty den natten miste båda sitt liv.
De andra nådde nu lägret
Där deras ledare låg död.
Det kom en förändring i vädret
Med morgonsolens mjuka glöd.
*gråter*