När man är djupt irriterad ger man INTE ifrån sig "bara ett enkelt läte". Aj! säger man när man råkar stöta mot en stol och sedan inte tänker mer på det. Men den slags smärta som litteraturen ofta beskriver, går mer på djupet och kräver mer "utrymme". Den kan vara svåret för ofta är det ju ett "ordlöst" tillstånd, men författarens uppgift är ju att illustrera även det osynliga. Om protagonisten slår sig på tummen och sedan använder en kvart åt att utgjuta sina känslor, är det underförstått att smällen på tummen bara var toppen på isberget, och nu får hans väldiga vredesutbrott beskriva resten av isberget, och sedan får läsaren försöka lista ut vad som är den egentliga orsaken till smärtan.
TYp, va. Så här många ord behövde jag för att svara ...