Jag är en eländig typ. Vad jag heter kan någon annan bestämma, jag bryr mig nästan inte längre.
Jag är nämligen inne i en av mina fruktade depp-perioder, då jag inte gör så mycket annat än gömmer mig i min lilla ensliga stuga, den som ligger i utkanten av byn, nästan inne i skogen. Här är det kallt och fuktigt och ohälsosamt, men vem bryr sig. Folk vågar inte komma hit, det är faktiskt ett mirakel att jag inte svultit ihjäl för länge sedan.
Och hur KUNDE det bli så här egentligen? Jag hade verkligen allt. Jag var ung, snygg, ganska välbeställd, förlovad med en vacker flicka, omtyckt av alla. Människa, oh javisst. En lång, stilig man med vackert hår ... nåja, jag HAR långa gula framtänder, kanske väl långa för att det ska vara snyggt, men så länge jag håller munnen stängd så ser jag bra ut. Enligt andra!
Javisst, det var kanske dumt att följa med den där främlingen, han såg kanske inte så pålitlig ut. Men han SA faktiskt att det var något särskilt med mig, man SKA faktiskt ta chansen - den kommer kanske aldrig igen. Jag hade magisk talang, sa han. Jag skulle få följa med till magikernas skola ... ja, jag trodde ju att jag skulle bli en mäktig man som kunde fälla träd och resa flammor med en enda ögonblinkning. (För att inte tala om alla kvinnor som skulle falla för mig, medge att det är rätt sexigt med män som har makt ...)
Det blev ett väldigt uppträde när jag for, min mor är ju så nervöst lagd och min far hotade att döda den där bedragaren, som han kallade honom. Men vi for, och vi kom till staden.
Väl där upptäckte jag att magikerskolan var en skojinrättning för folk som skulle lära sig att göra trick med mynt och mössor, en skola för gycklare kort och gott. Och pengar kostade det dessutom. Min så kallade vän började kräva pengar av mig för att han tagit dit mig (!), kan man tänka sig så oförskämt. Det slutade med slagsmål och rättegång och ... ja, jag hamnade i fängelse under en tid. Där blev jag osams med några otäcka typer som lovade att döda mig så fort jag kom ut, så jag hade inget val - jag fick fly från staden så fort jag blev frisläppt. Vilka gräsliga umbäranden och vilka hemska människor jag mötte under min irrfärd - och till slut kom jag hem till byn igen och hoppades att åter få se vänliga ansikten.
Men inte! Min fästmö hade gift sig med min värsta rival, min mor hade blivit galen på allvar och far hade dött i en olycka. De hade till och med mage att anklaga MIG för det, jag som inte ens varit där! Ja, jag vållade dem förstås stor sorg, men ändå ... och min syster, som alltid hatat mig, hade sett till så att gården nu var hennes. Jag är inte välkommen där längre. Ja, så nu sitter jag där i stugan som ingen vill ha och ingen vill ha mig heller. Alla hånar mig, kallar mig idiot och drömmare och odugling. Det är orättvist, tycker jag. Därför känenr jag mig allt bittrare och jag funderar på att hämnas. I all tysthet ska jag ... fast jag har inte bestämt mig ännu. Kanske ska jag försöka bli en hjälte istället och göra något verkligt storslaget. Ja, det är verkligen svårt att bestämma sig! Det enda gången i mitt liv jag lyckades bestämma mig för något, så gick det ju så illa ...
Behöver jag beskriva min personlighet mer eller har ni redan räknat ut det ...? Jag vet inte vilka mina styrkor är, det skulle kanske vara min fantasi då ... om den nu duger till något ... och så har jag ju varit med om en del, trots allt, fast jag bara är 28 år.