Att vara mjölnare är kanske inte det bästa i världen, men jag nöjer mig med det jag har. Visst, vissa säsonger om året är det ju hela tiden en massa att göra, och resten av året finns det så många reparationer att utföra. Man man ska ju inte klaga. Det finns ju folk som har det värre än mig och som dessutom behandlas illa. Kanske inte just här i byn, men man har ju hört om den stora världen genom handelsresanden och lekaren på värdshuset, Asmodean som han heter. En rätt komisk figur faktiskt. Ibland undrar man hur han lärt sig alla trick med den där värjan han bär på. Men så kommer han ju inte från byn ursprungligen. Jag hörde av en nere i byn att han tvingats på flykt för värjans skull, lekar'n skulle visst ha anförtrott sig till honom någon gång om jag inte minns fel. Men han verkar ju inte alls vara den typen, så det var nog bara skvaller. Visst, han har ju brusat upp några gånger på värdshuset, men det har ju aldrig varit något allvarligt. Jag antar att han gör så gott han kan för det han tjänar på värdshuset; mat, husrum och lite småslantar. Egentligen så måste det vara ett trevligt jobb, det där. Det skulle vara lätt att leva som lekare i stället för mjölnare. Försörja sig på sin egen fantasi och kvickhet. Visst måste man ha talang för annat också, men det är ju inte annat än att man kan träna upp sig. Men som mjölnare är jag född, och som mjölnare kommer jag att begravas. Det är min lott. Men man ska inte klaga...
Jovisst! Vi har ju den där typen utanför byn också. Det var nästan så jag glömt honom. Om det är någon som det verkligen gått snett för så är det för honom. Det var ju inte ens hans fel, den stackarn! Ja, egentligen känner jag ju honom inte, men alla i byn talar ju om honom. Jag har själv fört saken på tal med kamraterna, men det är ju inte för att jag menar illa. Folk ska inte gå och döma andra bara för att de själva inte har gjort samma misstag. Och det var väl det som det var också? Ett enda litet misstag som ställde till det för stackarn. Jag skulle själv gå dit och ta en pratstund med honom, men han bor ju så långt bort. Nästan ute i skogen också. Jag ska väl inte påstå att jag är rädd för allt som sägs röra sig därute, odöda varelser och liknande otrevligheter som sagorna nämner, de lär ju inte finnas här utanför vår lugna by. Men vem skulle sköta om kvarnen om jag gick dit? Och jag vet hursomhelst inte VAR han bor. Jag vet inte ens vad han heter - och varför skulle jag egentligen gå dit? Så bedrövligt har han det väl ändå inte, han klarar sig nog fint på egen hand. Men det får en att tänka, det gör det. Det enda han gjorde var att hoppas för mycket och sedan att göra som han fann bäst. Men det har ju alla egentligen gjort?
Vi har ju de här ungdomarna nere på värdshuset som verkar helt gripna av äventyrslust. Det säger jag då bara: det dröjer inte länge innan den där Ezak drar med sig någon av de andra i byn på liknande äventyr. Säker Jor i sådana fall. De skulle allt utgöra en intressant duo. Ezak sitter ju mest nere på värdshuset och drömmer sig bort, och likadant med Jor. Men om det nu händer något så sätter jag kvarnen min på att det är Ezak som startar det. Han tror ju på allt som han hör, och han är precis lagom pålitlig och trovärdig för att Jor ska slå följe med honom. Det dröjer nog inte länge innan de ger sig av i sökandet efter ära och äventyr.
Men alla har vi drömmar, även om man inte alltid borde ha det. Om man bygger sin framtid av drömmar, om man bygger hela sin tillvaro på detta sätt så faller man en dag igenom alla illusioner och trillar ned på backen igen. Så är det helt enkelt. Och ju högre man siktar desto längre blir ens fall, och ju längre man faller ju mer ont får man lida... Men jag är nöjd som allting är. Allt är som det borde, och även om det kanske verkar lite ensamt här uppe vid kvarnen så är det ju fint att ha någonstans där man passar in.
Och det är ju inte som om jag bara sitter här uppe för mig själv. Jag var nere till värdshuset tidigare idag. Levererade mjöl till värdshuset. Canoy var på gott humör som vanligt och bjöd mig ett stop öl, så jag fick slå mig ned ett tag och vila. Han är verkligen en trevlig prick, den där Canoy. Han har det ju bra ställt liksom jag, men han tror ändå inte att han är förmer än andra människor. Visst tar han i så han nästan spricker om någon skulle få för sig att stöka till på värdshuset, och ärligt talat tror jag nästan på den där historien om boken han ska ha i skåpet. Den tar han fram varje gång någon av hans övernattande gäster utifrån stora världen stökar till i sina rum, och där noterar han allt han minns om dem och nästa gång de visar sig i byn får de stå till svars för vad de gjort. Visserligen så brukar det ha gått flera år då, och gästerna minns knappt att de varit här. Men han tar aldrig fel på person, och han är inte alltför hård mot dem heller. Men jag antar att vi alla har våra små egenheter.
På senaste tiden har jag väl kanske varit på värdshuset lite väl ofta, och kanske inte enbart för att leverera mjöl. Lite ensamt blir det ju här, så jag brukar gå ned dit och prata med folk. Visst, ska jag vara ärlig så trivs jag lika bra här ensam med mig själv, men det är ändå något speviellt med att gå ned till värdshuset. Ja, det är väl lika bra att erkänna. Jag har väl själv någon liten svaghet som driver mig ned dit. Kvinnor då förstås. Även om jag borde veta bättre. Då menar jag självklart att jag inte att jag har något fuffens för mig. Å, nej. Sådant ligger mig inte alls för. Jag respekterar kvinnor minst lika mycket som män, men de är granna att se på. Inte för att jag verkligen är intresserad. Jag var det väl en gång, intresserad alltså, men man ska inte sikta för högt. Jag är väl kanske för ful för kvinnor, men det bekommer inte mig. Man ska inte klaga, det ska man inte. Jag har det bra som det är.
Ja, intresserad är jag väl inte, men det är ju alltid trevligt att träffa damerna och talas vid med dem. Jag hoppas att Minora kommer till byn snart igen. Hon är verkligen något speciellt! Det är svårt att säga exakt vad det är, men hennes ögon och hennes leende... Ja, det är helt enkelt härligt att se henne. Men så är det ju inte bara det. Utseendet är inte ens halva kvinnan, det har jag alltid sagt. Eller kanske inte alltid. Någonstans i livet insåg man det helt enkelt, insikt är dyrbart och kostar ofta mycket. Minora är verkligen trevlig att talas vid. Hon verkar vara så öppen och godhjärtad. Dessutom är hon intelligent. Det är en annan sak som är viktig när det gäller kvinnor. De flesta bryr sig bara om sitt yttre, men det är ju som sagt bara en del av helheten. Hon är verkligen något speciellt, hon. Inte för att jag är intresserad, det är jag ju inte, men hon är trevlig. Men man ska inte gå och vara intresserad av sådant man inte har att göra med. Hon är säkert inte den romantiska typen, och så reser hon runt så mycket. Och hon har ju den där karlen med sig hela tiden, så man kan ju förstå att det är något med dem ändå. Undrar förresten hur gammal hon egentligen är? Det är ju inte något man går och frågar om direkt... men det spelar ju ingen roll. Hon är ju trevlig att tala med i alla fall...
Det är egentligen inte så många kvinnor jag talar med. De flesta är ju som sagt mest att se på och inte för att tala med. Men vi har ju alltid Elido också. Hon är visserligen inte som Minora, men hon är trevlig och går att tala med. På något sätt är hon helt annorlunda. Elido känns mer som en vän än som en kvinna medan Minora liksom är båda. Jag träffade henne en dag då jag kände mig allt för... bekymrad. Det kändes som om det skulle bli bättre av att ta en promenad, och så råkade jag på hennes stuga en bra bit utanför byn. Jag hade ingen aning om vem som bodde där, men mitt i min önskan att vara ensam ville jag också se vem som bodde på en så ödslig plats. Efter att ha knackat på och haft en liten pratstund fick jag veta bland annat att hon på något sätt utövade magi. Det hela verkade intressant och vi utbytte åsikter en del. Jag misstänker att jag själv kanske skulle ha talang för något sådant, och Elido tycktes också tro att det var möjligt. Efter pratstunden kände jag mig lite bättre till mods och promenerade hem igen, men vi har talats vid lite då och sedan dess. Av någon anledning verkar hon vara den sortens människa som man kan förtro sina bekymmer till.
Några andra i byn har faktiskt nämnt henne, men de tycks vara aningen rädda för henne av någon anledning. För att hon känner till andra saker än vad som anses normalt, antar jag, för hon har knappast varit otrevlig mot dem. Men jag är i alla fall övertygad om att det hon känner till är sådant som faktiskt hör den här världen till. Världen är så stor, och det finns så mycket man inte känner till. Men så behöver man ju inte känna till så mycket heller. Jag är nöjd med livet som det är, livet som mjölnare.