Minora huttrar till där hon sitter på Nattvind, och skakar på manteln för att befria den från regndroppar. Det är kyligt och regnigt, just ett sådant väder som hon avskyr.
Höst kunde jag gärna klara sig utan, tänker hon dystert.
Hon vänder sitt ansikte mot Dan, som verkar minst lika sur på regnet som hon. De hade kört fast en fyra gånger på den här vägen hittills, och det är fortfarande en vecka tills de är framme i hennes favoritby, den som alltid förändras, som aldrig stagnerar.
-"Dan? Borde vi inte stanna? Det är mörkt och hästarna är trötta," ropar hon genom regnsmattret.
Han nickar och håller upp tre fingrar. Bara en liten bit kvar till nästa vindskydd, alltså. Bra. Nattvind kommer bara behöva gå en timme till, som mest.
När elden äntligen tagit sig sätter hon sig ner och vrider ur manteln med en tung suck. Dan plockar fram matredskapen för att laga mat åt dem. Hon ler mot honom, och han ler tillbaka. För sig själv tänkte Minora att Dan till slut verkar ha accepterat att hon är hans mormors syster.
Raina, Minoras äldre syster, hade förälskat sig i en människoman och fått en dotter. Människan hade inte förstått alvers tänkande och tidskänsla, så i frustration hade han försvunnit ur deras liv. Raina hade dottern kvar, en vacker ljushyllt soldroppe. Och även dottern verkade hysa kärlek till människorasen, och fann sig en make som hon levde i samförstånd med tills hans olyckliga insjuknande.
Av ren sorg hade soldroppen mörknat till en vissen vitsippa. Minora och hennes syster såg det som en nödvändighet att avsluta hennes lidande, och det var då som Dan slutade tala även om han fortfarande älskade att höra andra göra det.
Hon väcks ur sina mörka minnen när Dan rör vid hennes arm. Maten är klar, visar han, och de äter med god aptit.
Nästa dag skiner solen klart från en molnfri himmel, något som lättar Minoras drömtyngda hjärta. Ännu en underbar dag har grytt, och det är något som bör firas med en sång! Dan lyssnar med ett leende på läpparna medan Minora skiner av kärlek till världen.