Har inte varit hemma under helgen och har alltså inte kunnat vara inne på nätet. Men nu är jag tillbaks!
Och hurdan skulle jag vara...
Ras: människa
Utseende: inte jättelång, men inte heller kort. Lagom, om man kan säga så. Svart halvlång hår som oftast är flätat. Mörka ögon. Har ett ansikte som är vackert på ett mörkt sätt. Som månsken. Har en stark smidig kropp som är trevlig att se på, även om få vågar titta ordentligt. Går oftast klädd i läderväst, ridbyxor och läderstövlar. (Kläderna måste ju gå att slåss i.)
Yrke: tar de jobb jag får när jag får dem, oftast spionarbeten eller liknande saker
Personlighet: rastlös, envis, kall och beräknande, självsäker, tyst, allvarlig
Styrka/svaghet: jag är väldigt säker på mig själv och det gör att inte mycket skrämmer mig. Är lite svag för äventyr och spänning (söta män är inte helt fel heller), men försöker att inte visa det
Övrigt: är lite den där typen som alla respekterar men ingen ser. Verkar alltid lite dyster och går jämt runt med en välslipad dolk i bältet. En sån där som klarar sig själv och inte behöver tröst eller hjälp av någon.
Det är så andra ser mig.
Men visst behöver jag också värme och kärlek, någon som bryr sig och tycker om mig för den jag är. Det är bara det att knappt ens jag själv inser det. Kanske jag inte VILL inse det?
Har inte många vänner, men hur många försöker bli vän med en som ser på en med en mörk, beräknande blick när man går förbi??
De få vänner jag har känner mig som en ganska positiv men allvarlig person som tar livet på allvar och älskar äventyr och frihet.
Tvekar inte att ge mig in i ett slagsmål när tillfälle bjuds. Är snabb och smidig och slåss på ett intelligent beräknande sätt.
Avskyr att vara bunden till någon/något och kan inte vara kvar på samma ställe länge utan att bli rastlös. Därför färdas jag längs vägarna genom hela världen, men ibland måste jag slå mig till ro ett tag och stannar helst till i den lilla byn.
Jag äger inte mycket. Bara kläderna på kroppen, ett par dolkar, en pengapung (som för det mesta är ordentligt välfylld) och en fantastisk förmåga att förhandla och att få saker som jag vill ha dem. När det behövs. Annars låter jag hellre vapnen tala, och inte många vågar säga emot när blicken mörknar och handen vilar mot dolkskaftet.
Min slughet och obemärkta närvaro gör mig till en utmärkt spion, vilket många har utnyttjat. Självklart mot bra betalning. Har även jobbat som beskyddare till vagnslaster som skulle förbi rövarnas territorium. Jag har till och med blivit lejd för att mörda någon ett par gånger. Sånt betalar sig bra och jag har därför inga problem med pengar.
Men varför har jag då blivit såhär mörk och tillbakadragen? Det är det ingen utom jag själv som vet.
Några få vet att jag gick på en skola som utbildade krigare. Den blev jag utslängd från för att jag inte ville vara som alla andra utan gå min egen väg. Sen var det väl också för att jag var tjej. Jag var inte den enda flickan där, men lärarna kunde inte tåla att en jänta var bättre än många av pojkarna. De skyllde på ?opassande uppförande? och fick mig relegerad.
Sitter ofta på värdshuset i ett mörkt hörn och drömmer mig bort. De som vågar ta en ordentlig titt kanske ser att ett litet leende spelar kring läpparna. Vissa dagar?