Jag sitter med huvudet i händerna vid mitt vanliga bord i hörnet, i Canoys värdshus. (Kom på ett namn på det!!)
Stopet framför mig är tomt. Snart kommer väl värdhusvärden och ska ha betalt.
Ett flin sprider sig i ansiktet.
Det är lika roligt varenda gång att se hur han försöker verka totalt oberörd av de mörka blickarna han får. Han lyckas ganska dåligt. Jag har ju i och för sig alltid varit ganska bra på att läsa och förstå folk.
Det är samma visa varje gång.
Canoy går mot mig med snabba steg och sätter hälarna hårt i golvet, liksom för att övertyga sig själv om att han klarar det. Det hörs när han kommer. Alla andra hör det med och många vänder på huvudet för att se om mannen klarar av mötet idag med. När han väl står vid bordet ser han något lättad ut, men när jag ser upp och möter hans blick, då smyger sig osäkerheten fram. Som med alla andra.
När han har fått sina pengar försvinner han illa kvickt. Som alla andra gör.
Dörren öppnas och någon kommer in. Ezak, halvalven. Av någon anledning känns rummet något varmare. Jag ruskar irriterat på huvudet för att få bort de idiotiska tankarna. Jag kan inte bli förälskad i någon bara sådär. Som vanligt försöker jag ta reda på varför jag känner eller gör som jag gör. Det brukar gå att få problemet ur världen om man hittar källan. Så, vad är det som är så lockande?
Han är inte särskilt skicklig med svärdet och kan inte alls göra lika vackra figurer i trä som hans far gör. Men han spelar flöjt på ett fantastiskt vis. Kanske är det den alviska känslan för musik som gör det. Glad är han alltid också, glad och äventyrslysten. Det är nog det. Jag dras alltid till sånt som är ljust och vackert. Kanske är det saknaden av glädje och värme i min själ som behöver fyllas.
Värme och glädje eller mörk slughet, det är sånt jag gillar. Konstigt egentligen.
Han sätter sig vid ett bord och börjar prata med de som redan sitter där. Det dröjer inte länge för än alla skrattar högt.
Jag suckar och lägger ett par mynt på bordet innan jag reser mig och går ut från värdshuset. Som vanligt är det ingen som bryr sig om att jag försvinner. För dem finns jag väl inte ens.
Jag går långsamt genom byn. Ingen hälsar på mig. Där sitter mjölnaren på en bänk och pratar med en av gummorna i byn. Jag längtar plötsligt efter den där gemenskapen alla verkar känna. Alla utom jag?
Mina fötter leder mig ut i skogen. Jag sätter mig på en stubbe och suckar tungt. Handen letar sig upp mot ringen i mitt högra öra. Den har formen av en hoprullad drake. Jag ser den inte men vet att silverkroppen glimmar svagt i det gyllene ljuset som silar ner mellan löven. Det var länge sen jag såg en drake sist. Fast inte längre än sedan jag såg min familj. Familj? Jag har ingen familj. En familj älskar varandra. Ingen älskar mig.
Mor och far var så stolta över min äldre syster. Hon skickades till staden för att lära sig hushållets alla konster och att sy kläder. Henne tyckte alla om. Hon med det vackra leendet och ljusa håret. En riktig solstråle med klingande skratt som fick alla på bra humör. Och sen var det ju hennes lillasyster. Smal och svarthårig, med mörk kall blick. Visst var hon lika vacker som sin äldre syster, men ingen tyckte ju om henne. Slåss men pojkarna och springa runt i skogen om kvällarna, sånt skulle inte en liten flicka göra.
Varför hade de ens föreslagit att hon skulle gå samma väg som sin syster? Förstod de inte att hon inte var som Elene? Människor är allt bra korkade.
När mor och far fick hem det första brevet om att jag uppförde mig dumt på krigarutbildningen måste de ha blivit både förvånade och rasande. Inte för att jag brydde mig, de var inte längre en del av mitt liv. Jag gjorde som jag själv ville nu.
Jag har aldrig tagit kontakt med dem efter jag rymde hemifrån. De är nog bara glada att vara av med mig. Jag var alltid en nagel i ögat, bara ivägen. Inte alls som min genomgoda snälla, vackra syster.
Varför tänker jag ens på det här?! Jag ruskar irriterat på huvudet och bryter av en gren som oturligt nog (för den) råkar befinna sig ivägen när ilskan behöver komma ut.
Fördömda liv! Jag kan ju lika gärna dö, ingen tycker ju om mig i alla fall.
Men handen stannar på dolkskaftet. Jag suckar och går tillbaka mot byn. Om jag sover en stund kanske jag känner mig bättre sen?