"Kort fantasyhistorik:
En gång satt människor och berättade sagor runt lägereldarna i grottorna i Pyrenéerna, vid jökelranden i Småland och i de suckande skogarna i Ahaggarmassivet. Att sagor fortfarande behövs har under senare år slagits fast i lärda avhandlingar och intygats på många andra sätt. Det är den gamla kampen mellan det onda och det goda upplevd i tryggheten i länstolen. Det är den lilla människan som kämpar mot en överväldigande övermakt. Det goda och den lilla står på slutet som segrare. Och det är ju så vi alla vill ha det.
I dessa de yttersta av dagar (millenium-skiftet?) har sagoberättandet upplevt en blomstring som kanske aldrig förr. Om vi här med sagor menar fantasy. Sagointresset tar sig också uttryck i en verklig boom för myter och symboler och medeltid. Och fantasysällskap. En av de äldsta och största är FORODRIM, Stockholms Tolkiensällskap, med 27 år på nacken. Härav kan man också dra den slutsatsen att JRR Tolkien har varit och är den största inspirationskällan för modernt sagoberättande. Det skrivs uppsatser och ordnas kurser på universitetsnivå över fenomenet. En sådan anordnad av teologiska fakulteten i Uppsala för tre-fyra år sedan drog hundratals intresserade ? det fanns bara 40 platser! Intresset har knappast minskat. Levande rollspel ? dramatiserade sagoäventyr ? samlar 100-tals deltagare och varenda stad med självaktning har medeltidsveckor, torneringar anordnas över hela landet, medeltida danser och musik? Fantasin drar fram över landet.
Fantasylitteraturen uppvisar liksom alla annan litteratur stora kvalitativa skillnader. Somt är rent skräp, annat hör hemma på Parnassens högsta tinnar. Till höjdarna hör böcker som Grahames Det susar i säven, Linklaters Det blåser på månen, JRR Tolkiens verk (i England och Australien valdes Sagan om Ringen nyligen till århundradets viktigaste bok!), Peaks Ghormenghast-trilogi, James Branch Cabells märkliga romansvit om hertigdömet Poictesme, Tove Jansson Mumintroll, m.fl.
Dagens fantasy har rötter inte minst i 1800-talets fantastiska litteratur, den skrevs för en vuxen publik (vid den tiden hette det förstås inte ?fantasy?) och är ofta komplicerad både till handling och psykologi, om än inte alltid särskilt ?litterärt? högtstående (de sk gotiska romanerna är t ex i våra ögon ofta mera lustiga än litterärt njutbara).
Modern fantasy före Tolkien är också den ofta ganska komplex och kräver sin läsare. Ta t.ex. Cabell. Han är cynisk och elegant, bisarr och flödande rik, och för att till fullo kunna avnjutas fordras en ovanlig beläsenhet, inte minst i all världens myter. Mervyn Peak har i sin trilogi om slottet Ghormenghast trängt ihop mänskligheten i ett jättelikt och uråldrigt slott. Han är knappast lättillgänglig men mycket fascinerande. Den modernare Donaldson hör inte heller till den mest lättviktiga fantasyn, men har trots det även en entusiastisk tonårig läsekrets. Dessa tonåriga fantasyslukare kastar sig också över 1800-talsförfattare som William Morris och George MacDonald, vilka är drömlika och svävande, romantiska, på ett sätt som modern fantasy sällan är. Atterbom, Almqvist, Rydberg, är för övrigt äldre svenska namn med fantastika på programmet.
Fantasy av idag tycks ha lika många manliga som kvinnliga läsare. Det är en litteratur som också verkar kunna inspirera till allehanda aktiviteter: konstnärligt skapande, författarskap, studier i historia och litteratur m.m. Och till föreningsverksamhet. Tolkiensällskap började uppträda världen runt redan på 60-talet, inte minst sedan ?Sagan om Ringen? kommit ut i pocket. I början torde dessa sällskap ha varit rent litterära med ?the Inklings?, Tolkiens och C S Lewis litterära klubb, som förebild. Men också den medeltida värld som målades upp lockade. Man ville återskapa stämningen i berättelserna. Dräkter syddes, musik och dans utövades, överdådiga fester avhölls, skådespel uppfördes. Vilket allt detta fortfarande sker."