Jag gillar inte tanken på ödet, att överhuvudtaget att inte vara i kontroll över mitt eget liv. Otroligt deprimerande tanke enligt mig.
Mest är det för misslyckade människor som inte kan stå för sina egna fel eller de som har ett behov till tro. Som atteist och språkare för frihet på alla sätt, religöst och praktiskt levande, så anser jag att tanken på att de finns ett öde ytterst överflödig. Rentav befängd när jag tänker på det hela ur min egna synvinkel. Sätta sin lite till något som man inte vet vad det är? Ett barn har oftast mer vett än så. Hoppas på att det blir bättre? Vill man att det ska hända för man alltid (nästintill iallafall) göra något åt det själv för det kommer då inte trilla ner i huvudet på en!
MvH Nevyn