Självklart. Men det går i vågor skrivandet. Kommer nog ta 10 år att bli klar.
"Smärta. Hela hennes värld bestod av smärta. Ett bläcksvart lidande som uppfyllde varje liten por av hennes varelse. Hon tvingade sig själv att inse att det var lönlöst att försöka ignorera dagen som så framfusigt tvingade sig genom hennes dimmiga drömmar och öppnade motvilligt ögonen. En lång stund låg hon och stirrade upp i taket och försökte känna efter hur hon mådde idag. Ingenting. Ingen känsla trängde igenom. Som det skulle vara.
Långsamt reste hon sig från sängen och gick in i badrummet. Noggrant undvikande att fånga en glimt av sin motbjudande kropp i spegeln klädde hon av sig nattlinnet och tog de få stegen in i duschen. Hon undrade varför hon ens ansträngde sig. Det var ju ändå lönlöst. Även om hon skrubbade sig så hårt att skinnet formligen glödde under borsten så visste hon ju att hon aldrig blev ren. Trots det gjorde hon det. Om och om igen. Tills smärtan överskuggade ångesten. Åtminstone för en stund.
Efter att ha provat halva garderoben och till slut valt något intetsägande plagg som i varenda tråd skrek ?Se mig inte! Jag är normal? kunde hon springa ner för trappan till köket där mamma som vanligt väntade vid spisfläkten, rökandes ännu en av sina otaliga cigaretter. En snabb frukost och sen iväg till bussen. På vägen dit gick hon i tankarna igenom morgonen. Allt var bra. Hon hade lagt på sin sprickfria mask av makeup, normala kläder täckte så mycket som möjligt av hennes kropp, hon hade? panikslagen stannar hon halvvägs till bussen. Parfym. Hon hade glömt parfym. Hon insåg att hon var tvungen att ta sig vidare till skolan, det fanns inte tid till något annat. För varje steg kände hon hur det formligen rann om henne. Stinkande svett rann i floder över hennes rygg och bröst. Gråten bubblade i halsen men hon tvingade sig att leta fram sitt leende någonstans ifrån och lägga an en ofelbar min av lycka. Hon var lycklig. Varför skulle hon inte vara det? Hon hade en underbar pojkvän, en fantastisk familj, vänner som älskade henne. Sa de i alla fall. Men hon visste bättre. Bakom hennes rygg så skrattade de alla åt henne. Hon kunde höra dem till och med i sömnen.
Som tur var fick hon en sittplats på den överfulla skolbussen. Diskret lyckades hon öppna upp jackan och skjortan och släppa in den friska vinterluften som sköljde över hennes hud som heligt vatten. Gud så skönt. Tankspritt lyssnade hon på Emma, denna underbara varelse som var den enda som hon verkligen, verkligen, förlitade sig på. Nu pratade hon visst om något prov. Sådant var ofarligt. Skolan var det enda som hon verkligen förstod sig på. Till sin egen olycka. Inte nog med att hon var fet, ful och luktade illa. Alla lärare älskade henne också. Och varför skulle de inte göra det? Vilken lärare älskar inte en duktig elev som aldrig säger emot, aldrig stör och alltid gör bra resultat? Ingen. Men vilken mindre duktig elev avskyr inte denne elev av samma anledningar? Det var hopplöst.
?Här emellan ska det komma något, vet inte riktigt vad än..
Hon funderade inte på självmord längre. Inte ens det klarade hon av, det visste hon av bitter erfarenhet. Det var nästan löjligt alla de olika sätt hon försökt på. Hon hade hört att man kunde spränga blodkärlen i armen genom att stoppa blodflödet med ett skärp. Ungefär som när man tar blodtryck, fast man spänner mycket hårdare och längre. Det enda det hade lett till var ömma armar och skam. Inte heller hade hon vågat trycka till med kniven när den låg mot handleden den där kvällen. Det hade varit en sån där rakbladskniv som man kan ta av bitar på och alltid ha en vass kant. Istället hade hon gråtande knäckt den i små delar som hon kastat ifrån sig och sedan gått hem till en mamma som trodde att allt berodde på fylla och därför bara lät det vara. Som vanligt. Hennes föräldrar var lyckligt ovetande om sin dotters plåga. De såg bara hennes många vänner och bra betyg. De såg aldrig igenom den ständigt leende fasaden till det svarta kaos som rådde innanför. Eller så orkade de bara inte ta itu med det. Hon undrade om någon egentligen visste om alla de sätt hon försökt på. Antagligen inte. Ingen visste nog hur gärna hon velat komma bort från skiten. "