Pejgan: Det var otäckt, tyckte jag.
Detta var inte fantasy. Jag funderar på varför en sådan här historia "känns" mycket mer än en typisk fantasyhistoria. Är det bara för att man känner sig närmare - någon duschar, åker buss, går i skolan etc? Eller är det för att tonen är så annorlunda?
Det sägs ju att tjusningen med fantasy just är att det är lite verklighetsflykt, att det inte är så obehagligt närgånget ...men måste det vara så? Är det kanske själva berättarstilen i "typisk fantasy" som saknar den rätta skärpan? Enligt min egen åsikt borde man ju kunna skriva om mänskligt lidande/problem/vadsomhelst i vilka miljöer som helst och ändå kunna beröra. För MIG är det en tjusning att människorna i berättelsen kan leva i en helt annan värld än jag själv och ÄNDÅ gå igenom samma saker som jag gör, känslomässigt.