Slumpar lite från min dator:
(upptäckte hur kul det var att läsa andra människor inledningar, så jag bestämde mig för att bidra lite själv)
Stormbyar drog fram över landet. Stora, mörkgråa moln som inte lämnade något orörligt där de drog fram. Själva träet husen var byggda av frös av det kyliga vattnet, i den folkfyllda staden Hearra på östkusten. Skiffertaken gnällde där de låg fastspikade ovanpå vartenda hus och byggnad i staden, och hotade att falla ner och krossas mot den blöta stenläggningen. Husen i staden var små och fyrkantiga, och de upptog ungefär tjugo meter i kvadrat på markplanet. De flesta byggnaderna var tvåvåningshus, bebodda av en hel familj som drev ett familjeföretag på undervåningen och levde och sov på övervåningen. Många av husen hade även vindsutrymmen; låga i tak bra att använda som sovkammare.
I de finare kvarteren, närmare stadens kärna, var byggnaderna större och affärsverksamheterna utövades i enskilda byggnader. I de finare kvarterena fanns det anlagda parker och gatorna var rena och husen nymålade. Det var här de mer exklusiva affärerna höll till; finsnickerier och stadens duktigaste sömmerskor, handelsbyggnader där rika handelsmän försökte göra sig själva ännu rikare på de andras bekostnad, bokhandlar och privatskolor.
(här ville jag skriva något i Robin Hobbs anda, jag blev så inspirerad av magins skepp, men jag tvivlar på att jag lyckades...)
"Jag förstår fortfarande inte vad problemet är" sa Enghild och suckade. "Du har fortfarande inte lyckats förklara för mig varför vinsten har dalat med 40% med ditt pladder. Omkostnaderna är ju fortfarande lika höga."
"Jo, sire, men eftersom vi har en bestämd gräns för hur höga kostnader företaget får driva och den minskade förfrågningen på marknaden har dalat så stiger priset och i och med prisökningen ökar också omkostnaderna, och därigenom minskar vinsten" svarade Hallde, med blicken fäst bland några av de söndertummade ekonomirapporterna han alltid bar omkring på. "Undersökningar visar att 60% av våra skördar går till tillverkningen av alkoholinnehållande cider, och i samband med nedlägningen av Eross-bryggerierna står vi inför något av en ekonomisk kris. Eross köpte hälften av all frukt äppelgårdarna producerade."
"Men vänta lite nu... Om Eross köpte 50% så borde de väl stå för 50% av vinsterna? Vi har ju 'bara' dalat med 40%" sa Enghild.
"Jag vet det sire, och även om aktieägarna kommer att bli mycket upprörda när du får höra talas om det imorgon när Den Heliga Veckan är över, så kunde det ha varit värre. Genom att Eross alltid köpte 50% varje år, så fick de 'mängdrabatt'. Vi gav dem lägre pris än alla andra gårdar, och försäkrade oss på så sätt om att vi skulle ha kvar vår största kund året därpå."
"Men det har vi inte."
"Nej, på grund av nedlägningen. Tydligen var mängdrabatt inte lösningen på världens problem... sire. Nu när Eross är ute ur spelet har vi inte tillräcklig vinst för att driva alla gårdar. Vi blir tvugna att sälja."
(Jag hade döpt den här till Prat, prat, prat, så jag var ju bara tvungen att kolla vad det var).
Jag tog in på en rutten taverna den kvällen. Den slags taverna där berusade män slår vad och glädjeflickor söker arbete. Och den enda anledningen till att jag satte min fot där endast därför att det var ett sådant ställe där min påtänkte makes familj aldrig kunde tänkas söka efter mig. Hela stället stank. Gästerna var rent slödder och som om det inte vore nog så hade de inget drickbart, heller.
"Vad menar du med att ni inte har vanligt vin? Ni har ju flera sortes mjöd!" protesterade jag häftigt. Jag visste med mig att mjöd kunde göra mina tankar oskarpa och ofokuserade, och det har jag aldrig gillat. Den olyckliga servetris som blivit utvald att servera mig nickade olyckligt.
"Jo, men männen som kommer hit vill bara ha mjöd, frun. De är för manliga för något annat", tillade hon när hon märkte att vissa av gästerna lyssnade.
"Ja, men jag vill bara ha vin, tack", sade jag torrt, i fall detta inte framgått ännu. Ett hest skratt hördes från bordet brevid, där en berusad man hackade i bordet med sin kniv. Jag vände mig mot honom och sade kort
"Vad är det som är så roligt?" med det nedlåtande tonfall som lämpar sig mot berusade och imbecilla människor. Mannen dunkade en valkig näve mot bordet och frustade.
"Man schkulle näschtan kunna tro att du är en karl!" fnissade han och ropade efter mer mjöd.
(Den här kommenterade jag med "girlpower" när jag skrev den för... två år sedan?)
Solen gick ner. Den bildade en stor, skinande halvcirkel mot den något mörkare himlen, båda målade i gulröda färger. Den stora halvcirkeln var så vacker, att det var nästan omöjligt att se bort från den, innan den sjönk ner bortom horisonten.
När solen försvann från himlen, kom stjärnorna fram. Glittrande isbitar som höll upp den bäcksvarta himlen och hindrade den från att falla ner från sin högt uppsatta plats och kväva människorna nedanför den.
I morgon kommer jag inte längre kunna se solen gå ner, tänkte Semeora och dröjde sig kvar vid fönstret, trots att vakterna otåligt gestikulerade åt henne att följa med. Till slut tröttnade de på att vänta, grep tag i hennes armar och släppade bort henne från fönstret, nedför trappan i riktning mot dödscellen.
Semeora vände på huvudet och insöp längtansfullt den levande natthimlen med sina tårfyllda ögon.
(Den här har jag faktiskt inte kommit längre på. Föröker fortfarande lista ut varför hon ska avrättas. Hon kanske var gift med förloraren i något krig?)
Den här berättelsen är egentligen inte min att berätta, eftersom den inte var min från början, när den faktiskt inträffade. Men efter jag förmodligen är den enda människa som någonsin kan överväga att ens yppa ett enda av de ord som inleder redogörelsen för den händelse världen är i desperat behov att delges, är det väl lika bra att jag gör det.
Men jag vill bara att ni ska vara på det klara när det gäller vems berättelse det är. Vems den är mer exakt, är svårt att säga; det finns ingen ägarstämpel på den, och kanske är den, kanske men förmodligen inte, är den faktiskt min egen.
Just som du snart lär vända blad för att få reda på fortsättningen, vändes livets blad för alla oss inblandade.
(Lite Anne Rice anda. Missyckades totalt).
Han gick längs med väggrenen, buttert hängande med sitt huvud. Det blonda hårsvallet var rufsigt och ovårdat, och skosnörena oknutna. Han hade på sig en smutsig röd jacka, vars ärmar inte var riktigt gick hela vägen längs de solbrända och spinkiga armarna. Den femtonåriga pojken hade några läxböcker under ena armen, och med den andra tryckte han upp solglasögonen på näsan igen varje gång de föll av.
Han tog långa och snabba steg på den brunbrända marken, utan att väja ordentligt för höga stånd av ljusgula creesloplantor, utan han gick istället gång på gång in i den torftiga grönskan som växte bredvid jetexpressleden. När han kom fram till en korsning där den fyra meter tjocka vägen han gått längs korsades av en dubbelt så tjock jetled, saktade han äntligen in och såg sig ordentligt om åt båda håll för att försäkra sig om att ingen jetbil skulle komma susande och göra honom till ett väldigt utspritt lik.
(Jag skriver tydligen SF väldigt ofta, trots att jag läser det väldigt sällan. Mystiskt).
En gång för länge, länge sedan, när människorna ännu var ofödda skuggor och innan stjärnorna hade stannat i sina bannor, fanns vi.
Det var vi som skapade den första fågeln, lät den första fisken simma och såg det första molnet teckna fantasifulla former på himmeln.
Vi är inte skaparna, för när vi som första levande varelse skapades var vi inte ensamma, utan hade varandra. Vi är inte heller förgörarna; för när slutet kommer har vi för länge sedan gått upp i rök lik den vi skapades utav.
Nej, vi är de skapade. Först av alla varelser att föddas, på den tiden när gudarna ännu inte lärt sig dumheten i att ingjuta alltför stor visdom i en varelse som blott är dödlig.
Stor kraft gavs vi; att drömmarna om ännu mer kraft inte var helt omöjliga.
Så stark, i sanning, att vi inte bara var de första att födas; vi var också de första att dö.
Underligt, kan väl tyckas, att odödliga varelser dör, men i realiteten är det bara vad man kan förvänta sig.
(Den här prologen har jag skrivit in på forumet i sin helhet, någon gång för länge sedan. Jag skrev det när jag hade fyrtiograders feber.)
Sallvang och Frechird vandrade längs bröstvärnet.
Det var en kylig vårmorgon, och borgen var ovanligt tilltalande i det klara ljuset. Svalorna kretsade runt sin halvfärdiga nästen.
Skogen ett par kilometer bort var insvept i ett tunt dimtäcke,
och soldaterna som hade vakten kastade då och då en uttråkad blick i riktining mot den. Lugnet härskade i den tidiga dagern.
-Det är egentligen onödigt attt vi ska tvingas stå här och frysa, mumlade Frechird åt sin unge kollega, den nyvärvade Sallvang.
-Lord Mwizsea och hans soldater ligger säkert och sover så här dags. Det är bara gryning än, och ingen lord är så hängiven att han stiger upp innan middagstid.
-Tror du verkligen det, Freid? frågade Sallvang oroligt, jag tyckte att jag såg brandrök. Han pekade i riktning mot skogen.
-Det där är bara fantasier. Alla rekryter lider av dem. Ser arméer överallt. Fientliga soldater. Olycksbådande omen i både maten och skyn. Vad ser du mer, skepp vid horisonten, kanske?
Frechird log ironiskt. Det var flera mil till närmaste flod eller sjö.
-Hmm... Kanske det, mumlade Sallvang förläget, och såg oroligt bort mot horisonten. Röken syntes fortfarande, ett tunt stråk mot himmelen, men han vågade inte slå larm om något som förmodligen var inbillning.
(Den här var jag omåttligt stolt över när jag skrev det. Men så var jag ju bara elva år...)
Kan inte fler personer posta sina inledningar?
Snälla?