Personligen avskyr jag verkligen att gå omkring och sälja diverse saker. Det var den allra största nackdelen med att vara medlem i en sportförening, ansåg jag. Och vi sålde knappast mycket. Bara ett par kalendrar ett par gånger om året kanske.
Slutade ofta med att jag lade ut kanske ett par hundra kronor själv, köpte sakerna och sedan slängde dem bara för att slippa gå omkring och sälja dem.
Och det berodde (beror, skulle fortfarande känna likadant) inte på blyghet, för blyg är jag då verkligen inte, utan för att jag helt enkelt kände att jag prackade på folk saker de inte alls ville ha och köpte bara för att vara snälla, avskydde att ens fråga och fick än värre skuldkänslor om de verkligen köpte någonting.
Men, tyvärr är det så - eftersom det ofta är genom sportföreningar som barn säljer, i väldigt många föreningar nästan ett krav - att dessa föreningar har väldigt svårt att gå runt utan inkomsterna. Det går helt enkelt inte. Så vill man spela får man nästan hjälpa till. För att det över huvud taget skall _finnas_ den klubben att spela i. De flesta klubbar med barn och ungdomar har ju inte direkt några enorma sponsorintäkter. Och det är mycket som skall bekostas, klubblokal, redskap, lokal- eller planhyra...
Medlemsavgifter och liknande räcker inte till.
Umm. Appropå ingenting alltså.