Tja, varför ska man inte få kalla sig "Anonym" lika väl som något annat nick? De flesta jag pratar med här döljer sina rätta namn för mig. Det känns konstigt ibland, faktiskt.
Dennis, jag känner precis igen problemet du beskriver. Det blir en onaturlig "tyngdpunkt" på huvudpersonen. Jag råkade ut för samma sak när jag skapade intrigen i "Svart eld". Huvudpersonen var en intensiv och kraftfull person (som händelsevis också var ute och letade efter sin okände far, öh) och universum tycktes röra sig runt honom. Det slog mig att de personer han träffade på, rimligen borde ha ett eget liv - rättare sagt, de hade väl ett liv innan de träffade honom? Om han inte dykt upp, hade de suttit och möglat i ett hörn då? Så jag konstruerade några sidointriger och DÅ kändes hela historien plötsligt mer balanserad. (Obs, min subjektiva uppfattning - andra kanske inte håller med mig!) Grejen var att sidospåren skulle "korsa" huvudpersonens spår på något vis. Detta skapade massor med nya möjligheter att utveckla intrigen, eftersom det plötsligt uppstod ett antal nya konflikter - en konflikt är som bekant samma sak som (minst) två olika intressen som kolliderar.
Din hjälte behöver en värld att röra sig i, en värld som också kan existera utan honom. Du måste hitta på historier kring de platser och människor som han träffar på, men mycket av det du hittar på SKA DU INTE HA MED i din slutliga berättelse. Du får välja ut de detaljer som har något med din huvudhandling att göra, men du måste känna att din "värld" inte står och faller med din hjälte.