»Jag ägnade lite tankekraft åt att försöka linda in mitt svar på detta i några förmildrande spetsfundigheter, men slog slutligen fast att det gör sig bättre i klarspråk:
Det var någonting utav det dummaste jag har hört. Det resonemanget rättfärdigar ju vidrigheter som särskrivning, multipla utropstecken och gud vet vad mer. Om den definitionen är det axiom på vilket den svenska grammatiken vilar är jag innerligt glad att jag har valt en annan akademisk bana. Tolka nu inte detta som ett personligt påhopp. Jag ogillar helt enkelt bara vad du har fått lära dig, vilket inte du kan rå för.«
Faktum är att alla seriösa lingvister är deskriptiva. Preskriptivismen överlåter vi åt självutnämnda språkpoliser som du. ;-) Skämt åsido, jag hårdrog det kanske lite, en lingvist skulle säga "det finns en språkvariation där det är grammatikaliskt korrekt". Om denna variation används av en majoritet, eller av en relativt stor minoritet, av befolkningen, är det då dem eller standardgrammatiken det är fel på? Och när vi ändå talar om den, vem bestämmer vad som är standardgrammatik?
Men att man accepterar konjunktionsinitiala satser behöver inte betyda att fel aktiga av stav ning ar är "bra" eller OK. Att man inleder en (huvud-)sats med konjunktion skapar i allmänhet ingen förvirring. Däremot, att avstava leder till tvetydigheter man inte har när man sammanskriver. Ett ord som "storkung" är en avledning av substantivet "kung" och adjektivet "stor" som markeras med att orden skrivs samman, och detta skiljer nominalfrasen "storkung" (en titel) från "stor kung", en nominalfras innehållandes en adjektivfras, som är en beskrivning av en person.
Å andra sidan är alla språk proppfulla tvetydigheter, och lik förbannat lyckas de flesta talarna förstå varandra någorlunda hela tiden. Om alla människor skulle särskriva alla ord de kunde hitta skulle svenskan således inte längre ha det speciella sättet att skapa avledningar på, och ingen skulle gråta förutom några gamla tjuriga gubbar (däribland jag :-).
Att ett språk skulle behålla samma grammatik år ut och år in är en direkt orealistisk förväntning. Faktum är att svenskan genomgått en mängd försämringar jämfört med fornnordiskan (som, om jag inte minns fel, kan markera objektsform av alla nomen och inte bara pronomen) och vi klarar oss bra ändå. Faktum är att det mesta som ger "tvetydigheter" (eller "vidrigheter", för att använda ett stillsammare uttryck ;-) är vanans makt, många språk har exempelvis inte adjektiv eller bestämd form av substantiv.
Som avslutning kan man väl säga att det finns behov av en "standardgrammatik", och det går inte att förneka även om den bör vara flexibel och ändra sig med tiden. Faktum är att jag just nu gör ett grupparbete där vi utvärderar en grammatik, och vår handledare, som varit med och utvecklat KTH/SU:s grammatikkontrollsystem Granska, har uttryckligen sagt att konjunktionsinitiala huvudfraser är helt OK.