Jo, jag var alltså på bokmässan i Göteborg igår. Avverkade en intervju i flygande fläng vid GT:s monter och satt sedan i ett seminarium som handlade om att debutera.
Hos GT fick jag frågan "Varför kan fantasy intressera unga killar, vilka vanligtvis inte läser böcker alls?" och på seminariet var frågan "Kommer du att fortsätta skriva fantasy?"
På den första frågan sa jag det som jag hört många här på detta forum säga, nämligen att det är skönt med verklighetsflykt ibland. Särskilt idag, när man har så enorma krav på sig att känna till hela världens problem. I Sverige har vi nog utvecklat en alltför stor kärlek till socialrealistisk litteratur - man glömmer lätt att sagor, riktiga sagor, faktiskt varit något som människor velat berätta för varandra i alla tider. Det är inget behov som upphör bara för att man har fyllt tio år, tvärtom. Tror jag!
Men samtidigt hoppas jag att detta inte är det ENDA svaret. Hur skulle det se ut om man bara kunde läsa fantasy av en anledning? Och framför allt, hur ser fantasyn själv ut om den bara skrivs för att möta ett enda krav från läsarna? För mig är det viktigt att man kan förvandla fantasy till "allt möjligt" - berätta spännande äventyrshistorier, komma med förtäckt samhällskritik, berätta om mänskliga problem, göra liknelser, ge visioner av andra sorters tänkesätt och en annan verklighet ...
På den andra frågan svarade jag - efter lite tvekan - att jag helst inte sätter mig ner och skriver en fantasyberättelse för fantasyns egen skull. Det får bli vad det blir, en historia ska inte från början låsas in i en bestämd genre med bestämda krav på vad den "ska" och "inte ska" innehålla. Men jag undrar också vad fantasy kommer att innebära i framtiden. För mig är konceptet med "episka-historier-om-Stora-Kriget-mot-Stora-Fienden" på något vis uttjatat. Inget ont om det som redan skrivits, men hur många fler sådana historier tål vi? Jag för min del hoppas att "fantasy" i framtiden tar lite andra vägar, blir lite mer personliga historier med större variation, och kanske så småningom smälter ihop med andra icke-realistiska genrer. Hobb och Pullman är båda representanter för lite mindre episka historier, tycker jag.
Diskussionen kring Jordans böcker på detta forum tycks ju också peka lite mer åt det hållet. I grunden finns en väldig, episk historia om ett jättekrig - men läsarna verkar mindre intresserade av detta och mer engagerade i de enskilda figurernas öden. Rätta mig om jag har fel.
Om fantasy är utvecklingsbart så är det ju inga problem att fortsätta skriva. Annars ...
Hm, jag undrar om någon vill svara på detta inlägg.